Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Timbro vs Arbetarrörelsens tankesmedja om effekten av lägre ingångslöner | Main | Om (borgerliga) politikers samröre med näringslivet »
måndag
jun062011

Ett fattigdomsgap på 15 miljarder betyder inte att fattigdomen kan avskaffas för 15 miljarder.

Här kan man läsa Tapio Salonens (professor i socialt arbete vid Malmö högskola) artikel i SocialPolitik. Det inleds med ett förbluffande påstående,

Det aviserade femte jobbskatteavdraget skulle i stället kunna eliminera
barnfattigdomen.

som fick spridning redan innan artikeln publicerats:

-Om det nu är så att man är väldigt överens om att barnfattigdom egentligen borde tillhöra det förgångna och att man vill avskaffa detta så har vi nu satt en prislapp på barnfattigdomen. Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa den.

Vad Salonen faktiskt visat är att det så kallade fattigdomsgapet – det summerade avståndet mellan fattiga hushålls faktiska inkomster och fattigdomsgränsen – är 8 miljarder vid en fattigdomsgräns på 50 procent av medianinkomsten, och 15 miljarder om gränsen dras vid 60 procent av medianen.

I en någorlunda realistisk politisk kontext är detta något helt annat än att det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa fattigdomen: Man skulle då få dela ut till varje hushåll ett bidrag som exakt motsvarar avståndet mellan dess nuvarande inkomst och fattigdomsgränsen (vilket är nog så svårt), och sedan trappa av detta bidrag krona för krona om hushållet ökar sin inkomst för egen maskin.

Höga transaktionskostnader och underliga incitament är tillräckliga för att diskvalificera detta sätt att “avskaffa” barnfattigdomen. För alla som gillar idén bakom en generell, snarare än behovsprövad, välfärdsstat (hör inte Salonen till dessa?) torde också finnas en del normativa invändningar.

En annan illustration: Av Salonens artikel framgår också att de fattiga hushållen hade inkomster på knappt 54 miljarder år 2008. Det är inget orimligt antagande att det på dessa inkomster betalas en tredjedel i skatt, vilket innebär att skatteinbetalningarna överstiger fattigdomsgapet. En motdebattör på Salonens nivå skulle kunna hävda att om de bara finge behålla sina pengar skulle barnfattigdomen kunna avskaffas. Det är naturligtvis också tokigt.

Det centrala problemet i denna del av välfärdspolitiken är att hjälpa rätt grupper utan att låsa in dem i fattigdomsfällor och ingående behovsprövning. Tapio Salonens bidrag till debatten är begränsat eftersom han i sin artikel inte ens antyder att detta problem finns.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (7)

Jag gissar att den normativa utgångspunkten är att barnfattigdom är ett samhällsproblem som är av en sådan dignitet att det trumfar andra överväganden som exv. incitamentseffekter.

Jag tycker det låter som en sund utgångspunkt. Sedan kan man såklart diskutera vad som är ett adekvat fattigdomsbegrepp och om det finns bättre metoder för det praktiska genomförandet.
6 jun | Unregistered CommenterMartin
Jag delar den normativa utgångspunkten. Inlägget var ett försök att göra det du menar att man "såklart" kan göra (men som varken du eller Salonen gör) - nämligen att diskutera det praktiska genomförandet.

Mitt argumentet var alltså att Salonens påstående är korrekt endast under ett policyirrelevant specialfall. För att knyta an till en annan av de frågor du tidigare diskuterat: Är Salonens artikel ett exempel på hur samhällsvetare utövar den tredje uppgiften på ett omdömesfullt sätt?
6 jun | Unregistered Commenterbergh
Varje barn åsamkar nån-några en inkomst på 245-tusen . . per barn.
Nils,

Den där kommentaren var faktiskt obegriplig. Har du lust att förtydliga?
7 jun | Unregistered Commenterpontus
54-miljarder i lön på 220-tusen fattiga barn.
Ledsen att jag kommer in sent här. Jag hade tillfälle att prata med Salonen för ett år sedan, och han förnekar på fullt allvar att ekonomiska incitament har någon effekt på mängden arbete. Så det gör ingenting om det blir 100 procents marginaleffekt.

Att en och annan professor är verklighetsfrämmande är väl som det ska vara, men att en stor och etablerad organisation som Rädda Barnen sväljer det här utan någon form av källkritik är illa.
4 dagar är inte sent: Här är det eftertanke som gäller :-)

Ang ekonomiska incitament: Jag skulle gissa att även Salonen anser att särbeskattningen varit och är oerhört viktig för kvinnligt förvärvsarbete - just för att de ekonomiska incitamenten med särbeskattning blir väldigt annorlunda än vid sambeskattning.
12 jun | Unregistered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.