Ett fattigdomsgap på 15 miljarder betyder inte att fattigdomen kan avskaffas för 15 miljarder.
6 jun 2011, kl 14:18 | Samhälle och politik Här kan man läsa Tapio Salonens (professor i socialt arbete vid Malmö högskola) artikel i SocialPolitik. Det inleds med ett förbluffande påstående,
Det aviserade femte jobbskatteavdraget skulle i stället kunna eliminera
barnfattigdomen.
som fick spridning redan innan artikeln publicerats:
-Om det nu är så att man är väldigt överens om att barnfattigdom egentligen borde tillhöra det förgångna och att man vill avskaffa detta så har vi nu satt en prislapp på barnfattigdomen. Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa den.
Vad Salonen faktiskt visat är att det så kallade fattigdomsgapet – det summerade avståndet mellan fattiga hushålls faktiska inkomster och fattigdomsgränsen – är 8 miljarder vid en fattigdomsgräns på 50 procent av medianinkomsten, och 15 miljarder om gränsen dras vid 60 procent av medianen.
I en någorlunda realistisk politisk kontext är detta något helt annat än att det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa fattigdomen: Man skulle då få dela ut till varje hushåll ett bidrag som exakt motsvarar avståndet mellan dess nuvarande inkomst och fattigdomsgränsen (vilket är nog så svårt), och sedan trappa av detta bidrag krona för krona om hushållet ökar sin inkomst för egen maskin.
Höga transaktionskostnader och underliga incitament är tillräckliga för att diskvalificera detta sätt att “avskaffa” barnfattigdomen. För alla som gillar idén bakom en generell, snarare än behovsprövad, välfärdsstat (hör inte Salonen till dessa?) torde också finnas en del normativa invändningar.
En annan illustration: Av Salonens artikel framgår också att de fattiga hushållen hade inkomster på knappt 54 miljarder år 2008. Det är inget orimligt antagande att det på dessa inkomster betalas en tredjedel i skatt, vilket innebär att skatteinbetalningarna överstiger fattigdomsgapet. En motdebattör på Salonens nivå skulle kunna hävda att om de bara finge behålla sina pengar skulle barnfattigdomen kunna avskaffas. Det är naturligtvis också tokigt.
Det centrala problemet i denna del av välfärdspolitiken är att hjälpa rätt grupper utan att låsa in dem i fattigdomsfällor och ingående behovsprövning. Tapio Salonens bidrag till debatten är begränsat eftersom han i sin artikel inte ens antyder att detta problem finns.
Reader Comments (7)
Jag tycker det låter som en sund utgångspunkt. Sedan kan man såklart diskutera vad som är ett adekvat fattigdomsbegrepp och om det finns bättre metoder för det praktiska genomförandet.
Mitt argumentet var alltså att Salonens påstående är korrekt endast under ett policyirrelevant specialfall. För att knyta an till en annan av de frågor du tidigare diskuterat: Är Salonens artikel ett exempel på hur samhällsvetare utövar den tredje uppgiften på ett omdömesfullt sätt?
Den där kommentaren var faktiskt obegriplig. Har du lust att förtydliga?
Att en och annan professor är verklighetsfrämmande är väl som det ska vara, men att en stor och etablerad organisation som Rädda Barnen sväljer det här utan någon form av källkritik är illa.
Ang ekonomiska incitament: Jag skulle gissa att även Salonen anser att särbeskattningen varit och är oerhört viktig för kvinnligt förvärvsarbete - just för att de ekonomiska incitamenten med särbeskattning blir väldigt annorlunda än vid sambeskattning.