Bakgrund: SNS-rapport orsakar debatt med överord, Olof Petersson lämnar SNS i protest mot att SNS-ledningen agerat “på ett sätt som strider mot den akademiska friheten”, Laura Hartman som ledde projektet slutar på SNS (här intervjuad i Dagens Arena).
Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje med rubrikerna kring rapporten. Det är olyckligt av flera skäl:
1. Rapporten var betydligt mer nyanserad än rubrikerna. De häftiga reaktionerna signalerade snarare att SNS råkat trampa på en öm tå (läsvärd kommentar på det temat i dagens arena)
2. SNS lär tappa i trovärdighet, vilket i värsta fall går ut över all SNS-utgivning. SNS rykte har varit hyfsat både bland forskare och debattörer, bland annat för att förlagets utgivning stundom retat upp folk både till vänster (ex: konjunkturrådsrapporterna på 1990-talet) och till höger (ex: översättningen av Peter H Linderts Growing public). Nu blir svårt för den som tar över efter Laura att visa att hon/han inte är styrd, och allt hen gör lär tolkas i ljuset av vad som skett. Som Ulf Bjereld skriver: “SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende”.
3. Forskningen och sakfrågan kommer i skymundan. Få förordar att Sverige går tillbaka till 1980 vad gäller organisering av den offentliga sektorn. SNS-rapporten var en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om de svaga punkterna i dagens system och hur dessa kan åtgärdas.
Tumultet aktualiserar naturligtvis frågan om näringslivets forskningsfinansiering. Kanske är det bara naturligt om finansiärer ogärna finansierar vad som går emot deras intressen? Jag tycker faktiskt inte det. Den finansiär som betingar finansieringen på resultaten, minskar trovärdigheten även i de resultat som finansiären gillar. Om finansiären bara tillåter resultat A, kommer ingen att bli särskilt förvånad när resultat A dyker upp. Vad finansiären får för sina pengar, är forskare som ägnar sig åt en viss fråga, ett visst område eller ett ämne – inte ett visst resultat.
Historien om Assar och sockerbolaget
I jubileumsboken för Industrins utredningsinstitut (IUI, nuvarande IFN) 1939-2009 (hela boken kan laddas ned här) finns flera exempel på att näringslivsfinansierad forskning kan fungera även när resultaten inte gillas av finansiärerna. Det kanske bästa exemplet är när Assar Lindbeck kom fram till att det vore effektivare om Sverige importerade och lagrade socker istället för att subventionera inhemsk sockerodling. Samtidigt satt sockerbolagets chef satt i IUI:s styrelse:
Den här gången var det bönderna som blev arga. … min hustru var vänlig nog att ta samtalen och föra långa diskussioner med landets upprörda bönder. Det var särskilt en person som blev upprörd … nämligen Svenska Sockerfabriks AB:s (Sockerbolaget) chef Sven Hammarskiöld, som vid denna tid satt i IUI:s styrelse. Odd och jag hade visat att det var billigare att importera och lagra socker än att subventionera inhemsk betodling, där gränsskyddet var fl era hundra, eller till och med tusen, procent.
En optimal beredskapspolitik skulle därmed leda till att hela sockerproduktionen i landet skulle slås ut. Det var därför Hammarskiöld blev så upprörd och ville stoppa boken. Historien berättar att IUI:s mångårige ordförande Marcus Wallenberg gjorde klart att styrelsen inte hade någon som helst rätt att intervenera på det sättet. Vad jag förstår ledde detta till att Hammarskiöld lämnade IUI:s styrelse i protest. Wallenbergs lakoniska kommentar till det hela lär ha varit: ”Hammarskiöld platsar inte i gänget.” (s 247-8)
Assar finns f ö fortfarande kvar på IFN.