Eftersom regeringen är mån om marginaleffekter och tröskeleffekter – att det ska löna sig att helt eller delvis går från bidrag/socialförsäkringsersättning till eget arbete – var det förvånande att se förslaget höjt bostadsbidrag i budgeten.
Bostadsbidraget är ett av få inslag i den svenska välfärdsstaten som är inkomstprövat, och skapar ökade marginaleffekter när bidraget trappas av mot ökade arbetsinkomster. Detta utreddes grundligt i SOU 2001:24 Ur fattigdomsfällan, ur vilken följande figur är hämtad:
Som synes ökar bostadsbidragets avtrappning marginaleffekten med 20 procent enheter i ett brett inkomstintervall (för en ensamstående med ett barn och en given hyra). De totala är marginaleffekterna är annorlunda nu, i synnerhet pga jobbskatteavdraget, men bostadsbidragets avtrappning är kvar. På sid 62 i budgeten hittar vi en formulering som helt korrekt påpekar att bostadsbidraget är problematiskt:
Detta problem [höga marginaleffekter] är särskilt stort för många som lever i ekonomisk utsatthet, eftersom marginaleffekterna av försörjningsstöd, etableringsersättning och bostadsbidrag är mycket höga (se diagram 1.10)
Längre fram finns ett resonemang om att bostadsbidraget åtminstone är bättre än socialbidraget i detta avseende. Regeringens beräkningar säger ändå att det höjda bostadsbidraget har en kostnad som kommer av att drivkrafterna till arbete försämras:
Tabell 1.14 är intressant på många sätt. Det är lätt att göra sig lustig över hur regeringen kommit fram till att sänkt tjänstemoms ger 6 000 fler årsarbetskrafter och 4 000 fler sysselsatta, men detta är också ett sätt att ta size-matters-debatten på allvar: Vi vill inte bara veta tecknet på en viss effekt, vi vill veta om effekten är stor eller liten.
Det lustiga med bostadsbidragshöjningen är att regeringen vet att tecknet är fel, dvs att åtgärden minskar sysselsättningen. Ändå genomförs den. Kanske är detta första gången regeringens politik strukturellt sett verkar riktning mot minskad sysselsättning?