Efter att ha bevistat gårdagens SNS-seminarium och snabbläst boken, har jag några randanmärkningar, dels på innehållet men framför allt på reaktionerna på boken. Innehållet först:
1. Rubriken på DN-debatt stämmer inte. Den är ett snarare ett slående exempel på hur ‘absence of evidence’ feltolkas som ‘evidence of absence’. Man behöver dock inte läsa mer än hela ingressen för att inse detta: Avslutningen “Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats” är något annat än rubriken “Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”.
2. Effekten av konkurrens kan inte utvärderas genom att jämföra fristående enheter med offentliga. Om konkurrens fungerar, påverkar den både privata och offentligt drivna alternativ. Författarna skriver också detta – men boken är ändå försedd med massor av diagram och figurer som jämför fristående enheter med offentliga, vilket ger ett lite ambivalent intryck.
Nåväl: En felaktig rubrik på DN-debatt, och forskare som fullt begripligt försöker kompensera bristen på kontrollerade experiment med deskriptiv statistik – det är väl inget att gå i taket över? Jo, tydligen. Reaktionerna är många, orden är yviga. Storstad-Marika har en rad exempel och länkar. Noterade själv att Svenskt Näringsliv skriver så här:
– Vi instämmer i att det behövs mer studier av kvaliteten i vård och omsorg. Men att som Laura Hartman dra slutsatsen att ”det inte räcker med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag” känns konstigt. Särskilt som den nationella patientenkäten som besvaras av 100 000 svenskar visar att av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg är 17 privat drivna.
Hur snällt jag än läser detta, kan mening två tolkas som att SN lutar åt att det räcker med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. Mening tre inleds som vore den ett argument för mening två, men är bara ett lösryckt påstående som på inget sätt motsägs i SNS-boken. Även på seminariet förklarades ju explicit varför kundvalsenkäter är svåra att använda som bevis för konkurrensens kvalitetseffekter.
Även andra reagerar underligt: Gunnar Hökmark skriver att “SNS tror på monopoltiden”, Jonny Munkhammar ställer förment retoriska frågor (‘Varför skulle då både brukare och medarbetare vara nöjdare på privata enheter? Och varför kan inte det tas som belägg för en kvalitetsökning?’), frågor som alltså besvaras både i rapporten och på seminariet. Politiker som på detta sätt avvisar vad forskare säger om kunskapsläget, får naturligtvis svårare att vid andra tillfällen trovärdigt stödja sig på forskningen.
På det hela taget tycks det vara mycket ryggmärgsreaktioner, och inte så mycket intellektuell diskussion.
SNS själva har dock redan lagt ut en rättelse rörande påståendet att friskolor kan välja sina elever: De kan de inte. Däremot kan de använda kötid som kriterium för vilka elever de tar emot.