Det är välkänt att arbetskraftskostnaderna är högre i Sverige än i världens fattigaste länder. Men hur mycket av skillnaden beror på att skatterna är högre i Sverige och hur mycket förklaras av att lönerna är högre?
Det enkla svaret är att allt beror på lönenivåerna eftersom skatter och arbetsgivaravgifter tas ur löneutrymmet. Men eftersom det är ett vanligt förekommande förslag att underlätta sysselsättningen av lågkvalificerad arbetskraft i Sverige genom att sänka eller helt avskaffa arbetsgivaravgifterna, kan följande räkneövning möjligen vara illustrativ:
Minimilön för hotellarbetare i Tanzania: 65 000 Tanzanianska shilling i månaden. Det är 270 SEK (Forex-kurs), eller 125 PPP-dollar (enligt implied PPP-rate 519). Det finns skatter i Tanzania, men de är låga och företag i export processing zones har undantag de första tio (!) åren.
Minimilön i Sverige enligt Hotell och Restaurang-facket när förkunskaper ej krävs: 18 774 SEK (eller 2041 PPP-dollar). Efter skatt är detta 14 762 kronor, och den totala lönekostnaden för arbetsgivaren 24 673 kr.
Således: Kostnaden för att anställa en hotellarbetare i Tanzania är alltså 1,1% av vad det kostar i Sverige (270/24673). Tar vi bort samtliga löne- och inkomstskatter i Sverige och antar att arbetskraftskostnaden därmed blir lika med nettolönen 14 762 kronor (vilket alltså är helt orealistiskt) skulle Tanzanias relativa kostnad öka till 1,8% av Sveriges.
Det är med andra ord inte välfärdsstaten som gör att arbetskraften är dyrare i Sverige, det är lönenivåerna.
Vänner av välfärdsstaten skulle till och med kunna påpeka följande: Lönerna i Sverige kan vara så mycket högre för att arbetskraften i Sverige har mycket högre produktivitet, och det beror delvis på att just välfärdsstaten genom utbildning och sjukvård är produktivitetshöjande.