Jan Ekbergs ESO-rapport Invandringen och de offentliga finanserna är intressant läsning. Den visar att effekten av invandringen i Sverige på de svenska offentliga finanserna ungefär 1990 övergick från att vara positiv till att vara negativ. Orsaken är det försämrade sysselsättningsläget för utlandsfödda.
Ekberg gör ett antal ungefärliga beräkningar som alla lander runt 50 Gkr (år 2006) i utgifter som inte vägs upp av skatteinbetalningar.
På sin knastertorra kanslisvenska påpekar Ekberg emellertid något minst lika intressant:
En fråga som kan ställas är vid vilken sysselsättningsgrad det föreligger en balanspunkt där invandrarbefolkningens andel av den offentliga sektorns intäkter i form av skatter och socialförsäkrings- avgifter är lika stor som dess andel av den offentliga sektorns utgifter.
Med andra ord: Hur hög sysselsättning behövs för att Ekbergs kalkyl ska visa på offentliga överskott av invandringen? Efter lite bollande med elasticiteten svarar han:
Enligt RAMS 2006 var sysselsättningsgraden i ålder 20 till 64 år 57 procent för utrikes födda. Den skulle behöva höjas till 72 procent. Den nivån ligger klart under vad som gäller för infödda med båda föräldrar födda i Sverige. För de sistnämnda var sysselsättningsgraden 80 procent.
Således: På grund av att utlandsfödda har annan åldersstruktur, kan de ha lägre sysselsättningsgrad än infödda och ändå bidra positivt till den offentliga ekonomin. Det är dock en bra bit kvar upp till break-even.
I en annan ESO-rapport (2011:5) hittade jag nedanstående bild av utvecklingen:
Under perioden 1997-2007 var utvecklingen god, och utrikesfödda män nådde över 70 procent. Notera även hur utlandsföddas sysselsättning tog stryk under 1990-talskrisen, samt hur betydelsefull skillnaden mellan män och kvinnor tycks vara.
Diagrammet ger många ledtrådar till vari problemen består, och det frammanar knappast bilden av att det skulle vara omöjligt att (åter) nå 72 procents sysselsättning bland utrikesfödda.