Det reses fortfarande krav på expansiv penningpolitik i syfte att stimulera ekonomin. Men om expansiv penningpolitik verkligen fungerar, varför måste den ske så krångligt? Varför släpper man inte bara ner pengar med helikopter?
Frågan kan tyckas bisarr, men “helicopter money” är en term som förekommer ofta inom makroekonomin. Makroekonomen Simon Wren-Lewis resonerade exempelvis nyligen kring frågan frågan på sin blogg:
It reflects an understandable view that it would be better to print money and give it to consumers who would spend it (helicopter money), rather than using it to buy government debt (QE) which may reduce long term interest rates which may help stimulate the economy. The second route has been tried and has not been that successful, so why not try the first route?
Efter lite resonerande kommer Wren-Lewis fram till att det vore bättre att trycka pengar och låta staten använda dessa till expansiv finanspolitik. “Bättre” kan väl diskuteras, men det vore onekligen enklare. Så varför bygger den expansiva penningpolitiken oftast på transaktioner mellan centralbanken och några utvalda privata affärsbanker? Wren-Lewis har inget svar, men det har Richard E. Wagner i sin artikel Central Banking and the FED: A Public Choice Perspective. Hans argument går ut på följande: Eftersom det skulle vara lätt att öka penningmängden på ett fördelningsneutralt sätt, tyder det faktum att man valt att inte använda detta enkla sätt, på att syftet med den komplexa proceduren är att undvika fördelningsneutralitet, dvs åstadkomma en real omfördelning.
Consider, for instance, a distributionally neutral increase in the stock of fiat money. Such an increase would be one in which each person’s nominal money balance increased by the same percentage. In these days of computerization it would be relatively easyto implement this approach to monetary expansion. Each depositor’s commercial bank account simply would be credited by
the desired percentage growth rate. …
Det behövs med andra ord inga helikoptrar, expansiv penningpolitik skulle kunna innebära att behållningen på allas lönekonton multipliceras med ett tal större än ett. Varför kan inte penningpolitik vara så enkel?
Wagners svar går ut på att eftersom ingen gynnas mer än någon annan av en sådan politik (i varje fall ungefär) kommer ingen att vara särskilt intresserad av att det ska gå till på det viset:
Monetary expansion, therefore, would take place in such a way that distributes the new money in proportion toexisting money balances. … But monetary expansion does not take place in this manner. … In this neutral expansionary process, the taxes that people pay through inflation are equal to the gains they experience as inflators. But there is no point to such a process of inflation;
there would be no demand for such an institutional format,
Wagners svar på rubrikfrågan är således att expansiv penningpolitik måste vara krånglig just för att den inte ökar allas penningmängd lika mycket.
(När jag själv läste makro – på forskarnivå! – föreslog föreläsarna att vi skulle tänka på expansiv penningpolitik som att alla vaknar och hittar pengar under huvudkudden.)