Morgonens policyseminarium om lycka var en livlig tilldragelse. Jag är inte lika skeptisk som min medförfattare Christian Bjørnskov till att staten försöker göra gott, men politiken bör grundas på en korrekt verklighetsbeskrivning. Det tycks exempelvis vara en spridd uppfattning att lycka/välbefinnande/life satisfaction i västvärlden inte längre ökar över tid eller med inkomster över en viss nivå – den så kallade Easterlin paradoxen.
Easterlins observation gjordes 1974, och fick ökad spridning genom bland annat Richard Layards bok om lycka. Men den tycks inte stämma. Här finns ett omfattande NBER-working paper av Betsey Stevenson Justin Wolfers, som framför allt bygger på att lägga till nya data till de få punkter som fanns 1974. Mönstret blir då tydligt, både inom länder och mellan länder.
Bland det mest intressanta är när S&W spårar orsaken till att det inom många länder över tiden såg ut som om inget hände: Frågans formulering ändrades. För Japan finns data sedan 1950-talet – men frågans formulering har ändrats tre gånger. Resultatet:
Sålänge frågan varit densamma syns alltså en ökning över tid - dock ej under senaste perioden. Detsamma gäller även de flesta Europeiska länder.
Något som liknar Easterlin-paradoxen hittar vi bara i två länder av de W&S studerar: Belgien och USA.