En fråga jag får ofta rör behovet av ekonomisk tillväxt: Behövs det verkligen mer? Räcker det inte nu? Är evig tillväxt inte en oerhört naiv tanke? Är det inte andra saker än ekonomin som ska växa?
Mitt standardsvar är numera att hänvisa till barnen:
Det kommer … aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.
Samtidigt tycker jag att nationalekonomer ofta är dåliga på att tolka tillväxtkritiken vänligt. Det är lätt att göra sig lustig över evenemang med rubriken Tillväxt? Nej tack! men det främjar knappast debatten.
Åtminstone följande tre punkter är värda att diskutera:
1. Även om ökad produktivitetstillväxt gör det möjligt att ta ut en önskad kombination av mer fritid och ökat materiellt välstånd är det svårt att organisera ett samhälle där människor skiljer sig kraftigt åt i hur de vill använda tillväxten. Människor kan mycket väl önska arbeta mindre, men endast underförutsättning att de flesta arbetar mindre. Om många har den typen av preferenser, finns en risk att vi fastnar i en suboptimal situation, där många skulle ha det bättre om de arbetade mindre. Den teoretiska möjligheten att så är fallet förtjänar funderas på.
2. Många tillväxtkritiker missar att fritiden ökat kraftigt, vilket den har. Den tas dock ofta tas ut från pensionstillfälle fram till livets slut, samtidigt som många upplever livet som synnerligen stressigt under åren mellan 20 och 60. Kanske tyder detta på att vi inte använder möjligheten till ökad fritid på bästa möjliga sätt?
3. Det är ingen orimlig tanke att tillväxttakten i uppmätt BNP klingar av när länder blir rikare. Nedanstående bild (källa) som rangordnar länder efter tillväxttakt 2012 (bubblans storlek motsvarar befolkningen) visar att rika länder växer långsammare i procent.
