Ett exempel jag använt många gånger är en enkel överslagsberäkning av hur stor andel av livet vi lönearbetar: Halva livet arbetar vi en tredjedel av dygnet, 5 dygn av 7 i veckan: 1/2*1/3*5/7, vilket är knappt 12 procent.
(Senast jag gjorde detta i en föreläsningssal, blev studenterna mycket oroliga – inte måste man kunna bråkräkning för att bli samhällslärare?)
De 12 procenten ska minskas ytterligare, pga semester, helgdagar, arbetslöshet och föräldraledighet med mera, så strax under 10 procent brukar överslagsberäkningen hamna.
Nu har Sveriges flinka utredare tagit sig an samma fråga, och dessutom visat på utvecklingen över tid:
Ur SOU 2012:28
Livsarbetstiden minskar således år från år, på grund av längre
utbildningstider, senare inträde i arbetslivet fram till 1990-talet,
reformer som ger längre ledigheter, tidigare utträde och inte minst
ökad medellivslängd. Med rimliga antaganden om en fortsatt ökad
livslängd och sysselsättningsandelar kan man vänta sig att denna
relativa livsarbetstid kommer att fortsätta att minska, om dagens
pensionsbeteenden inte ändras.
De nämner inte den ökade arbetslösheten, men av figuren framgår att denna spelar betydande roll (syns på det tydliga fallet kring 90-talskrisen)
