Martin Borgs slöseriadventskalender i december förra året var på många sätt briljant. Flera av fallen som uppmärksammas väcker flera principiellt intressanta frågor.
Ett exempel: Vem ska klandras för att Arbetsförmedlingen betalt 125.000 kronor för en spökskriven debattartikel som var så dålig att den inte kom in i tidningen? (Slöserikalendern 3 december)
Naturligtvis kan Arbetsförmedlingen kritiseras. Varför har de en kommunikationsavdelning med 55 (!) anställda, som dessutom inte själva kan eller anser sig ha tid att skriva en debattartikel? Ska AF alls skriva debattartiklar?
En cynisk nationalekonom med koll på exempelvis Niskanens teori om storleksmaximerande byråkrater kanske inte hoppar i taket av förvåning. (Det troliga är snarare att kommunikationsavdelningen vill växa ytterligare: De tvingas ju fortfarande lägga ut viktiga uppdrag på externa konsulter…)
Så låt oss ställa en annan fråga:
Hur kan en konsult ha mage att ta 125 000 kronor för en debattartikel som inte ens blir publicerad?
Då det inte är olagligt att ta bra betalt för dåliga texter, finns det två mekanismer som kan träda in: Det egna samvetet och känslighet för vad andra ska tycka.
Samvetet är svårbegripligt och svårföränderligt på kort sikt (vilket inte hindrar att det är väldigt praktiskt att samvetet ofta sätter stopp för problematiska handlingar).
Vad andra ska tycka har vi andra betydligt större inflytande över. Så hur reagerar vi? Två tänkbara alternativ:
A. 125 000 i konsultarvode för en tafflig debattartikel? Jag ska genast bli konsult och jobba mot offentlig sektor!
B. 125 000 i konsultarvode för en tafflig debattartikel? Att hen inte skäms!
De långsiktiga konsekvenserna av att fler reagerar enligt alt A kan var och en själv räkna ut.
Kanske är det hög tid att be Gullers grupp (som enligt Borgs fakturerade Arbetsförmedlingen 14 miljoner under 2011 för “rådgivning”) och andra konsulter att utveckla hur de ser på sin prissättning när de jobbar åt offentlig sektor?