Den här bilden av satirtecknaren Max Gustafson delas flitigt. Gissningsvis är den tänkt som en konsumtionskritisk kommentar till det förhärskande tillväxtparadigmet.
Själv ser jag i bilden en träffande kritik av den slentrianmässiga Keynesianska krisanalysen, enligt vilket rätt medicin är stimulanser för att “få hjulen att snurra”, som det brukar heta. Jag instämmer gärna i den kritiken: Det är svårt att hävda att bristande efterfrågan är ett stort problem i dagens Sverige exempelvis (se denna krönika).
Det finns alltså en likhet i argumentationen mellan å ena sidan icke-Keynesianska ekonomer (för enkelhets skulle kan vi ju kalla dessa supply-siders) och den konsumtionskritiska vänstern, och å andra sidan det etablissemang av FED, ECB, Paul Krugman och många fler (svenskt exempel), där någon mycket väl skulle kunna ha uttryckt sig exakt som snubben i satirteckningen (som dock tyvärr inte ser ut som Paul Krugman, vilket hade varit festligt).
Det finns emellertid en viktig skillnad.
Den konsumtionskritiska vänstern ser sannolikt inte fallande tillväxt som något problematiskt, medan supply-siders ser den som ett symptom på något problematiskt: Att strukturer i ekonomin (skatter, regelverk, korruption eller något annat) hindrar människor från att förverkliga sina idéer och på så sätt förbättra sin situation.
Tillväxt är alltså en konsekvens av mänsklig nyfikenhet snarare än ett mål i sig, vilket jag skrivit mer om här.