Här gör Mike Konczal en enkel men viktig poäng: Eftersom bördan av en skatt i slutändan inte nödvändigtvis drabbar den som formellt åläggs att betala skatten, finns det heller inget som säger att den gruppen gynnas av en skattesänkning:
Economists love to tell people that who pays a tax is independent of who Congress wants to pay it. The "Tax These Evil Corporations Act" might fall entirely on people buying stuff from those firms instead of their shareholders[…] But suddenly when the tax is a tax credit, specifically an earned income tax credit, that tax magically goes exactly where Congress wants it to go
Konczal hänvisar sedan till Jesse Rothstein och konstaterar:
Jesse Rothstein did an estimate finding that for every dollar of EITC, a worker's wage only goes up 73 cents. That's a big capture by employers.
Orden “big” och “capture” förefaller mindre väl valda: Det är ju alltså som huvudregel fallet att skatter och skattesänkningar i jämvikt bärs tillsammans av köpare och säljare. (Finns en motsvarande siffra för jobbskatteavdraget i Sverige?)
Krugman menar att resonemanget talar för att kombinationen av EITC och minimilön gör EITC mer träffsäkert som stöd till låginkomsttagare, eftersom en minimilön hindrar arbetsgivare från att reagera på EITC med att sänka lönen.
Intuitionen för resonemanget förklaras dock bäst en bit ned i kommentarstråden på marginalrevolution.com:
It has occurred to me that the EITC without a minimum wage would be problematic. What would eventually happen would be a de facto collusion between employers and employees. There would be ‘phoney baloney’ jobs that paid very little but where the working conditions were relaxed, pleasant and undemanding. Because of the job would qualify them for the EITC, the employees wouldn’t care that they were being paid peanuts (and, in fact, they would prefer it to a higher-paid, but more stressful position), and employers, in turn, wouldn’t care that their employees had low productivity because they cost so little.