Den här tråden på familjeliv.se säger en hel del om den svenska arbetsmarknadspolitikens misslyckande. Den inledande frågan lyder:
Min man är arbetslös för första gången och går just nu på a-kassa. Då han hatar att vara arbetslös sökte han alla jobb som var möjliga, oavsett om han ville ha dom eller ej. Var nu på intervju och fick ett jobb. Fick dock veta att lönen var på 100 kr/h. Vi fick en chock. Hans tidigare arbeten har alltid gett ca 16.000 efter skatt. Det här är inte en lön vi kan överleva på. Han får ut bra mycket mer än så på a-kassan, plus att han då är hemma med vår dotter vilket ger lägre dagistaxa, ingen bensinkostnad, lägre matkostnad och mycket lägre värmekostnad då han eldar i kaminen hela dagarna. När han nu börjar jobba kommer värmekostnaden stiga med flera tusenlappar per månad (vi har el-uppvärmning). Det här är definitivt inte hållbart. Hade vi vetat lönen tidigare hade han aldrig sökt jobbet. Dessutom gör den dåliga lönnen att jag inte kan gå ner i tid på mitt jobb, vilket gör att vår dotter på 1,5 år måste gå mer än heltid på dagis då vi har långa restider. Får man säga nej till ett jobb eller förlorar man a-kassan då?
Nyckelord: Incitament, marginaleffekter, topping-up, transparens, godtycke, informationsasymmetrier och, naturligtvis, arbetsutbudets korsinkomstelasticitet.
På slutet dyker även upp ett resonemang om normer:
Om han kör en fuling, d.v.s. säger till ams att det var arbetsgivaren som drog sig ur, och därmed fortsätter få ersättning, vad är det värsta som då kan hända?