I SvD driver Mikael Rostila en rad teser som förvånar mig. Budskapet är att den socialdemokratiska välfärdsstaten skapat social tillit som har goda hälsoeffekter, men att trenden brutis pga nedskärningar.
När välfärdsstaten mognade under 1970- och 1980-talet umgicks svenskarna mer och mer med sina släktingar och vänner. Och under samma period ökade medellivslängden samtidigt som de sociala relationerna mellan invånarna förbättrades. Men under 1990-talet när den ekonomiska krisen ledde till kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn – då bröts trenden, då ökade inte längre tilliten mellan svenskarna, den snarast minskade. Även deltagandet i föreningsliv minskade.
Det finns en hel del att diskutera rörande de orsakskedjor som resonemanget bygger på. Men det som främst förvånar mig är att jag inte känner igen den rent deskriptiva bilden av utvecklingen.
Så här har det sociala tilliten utvecklats i Sverige enligt standardkällan World Value Survey, en enkätundersökning som görs i vågor:
| 1981-84 | 1989-93 | 1994-98 | 1999-04 | 2005-09 | |
| Sverige | 57 | 66 | 60 | 66 | 68 |
Inga tecken på minskad tillit, således.
Medellivslängden har fortsatt att öka, trots att välfärdsstatsexpansionen avstannade. Inte bara det: Förväntad livslängd i Sverige ökade mer under 80-talet, 90-talet och 00-talet än den gjorde på 70-talet (som tidigare noterat)
Spädbarnsbördligheten föll intressant nog kraftigt under 1990-talet:
Så långt den rent deskriptiva statistiken. Till saken hör såklart att även om hälsa och tillit skulle ha utvecklats som beskrivs i artikeln, är det såklart inget bevis för att besparingar inom välfärdsstaten är orsaken.
Tesen att den socialdemokratiska välfärdsstaten leder till ökad tillit och ökat socialt kapital är spännande men omdiskuterad. Se inlägg från 2006 om en av Rothsteins artiklar som sägs visa detta. Själv har jag kommit fram till att det omvända orsakssambandet är minst lika troligt och dessutom har empiriskt stöd:
Bergh, A., & Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size if the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.
Vidare skriver Rostila:
Marknadsliberala länder som Storbritannien och Irland intar en mellanställning i Europa när det gäller tillit och sociala relationer … Där är alltså invånarna … mer misstänksamma mot varandra än i Sverige och övriga Norden. Det hänger samman med att inkomstklyftorna är större och att staten i mindre grad har lagt sig i vad som sker på marknaden.
Här är sista påståendet besynnerligt. Det är nämligen så att länder med hög tillit har färre statliga regleringar av ekonomin:
Aghion, P., Algan, Y., Cahuc, P., & Shleifer, A. (2010). Regulation and Distrust. Quarterly Journal of Economics, 125, 1015–1049.
När det gäller Putnams tes om det sociala kapitalet, får jag kanske återkomma (om inte någon klok statsvetare tar vid…)