I Sverige är den politiska samsynen att arbetslöshet inte ska bekämpas genom att låta löner falla, vare sig generellt eller när det gäller ungdomar/ingångslöner. Istället ska de arbetslösas produktivitet höjas genom en rad olika satsningar och åtgärder.
Man kan tycka att ansvaret för dessa borde ligga på staten/arbetsförmedlingen, men eftersom det är kommunerna som så småningom får kostnaden i form av försörjningsstöd händer det ofta att kommunen blandar sig i. Runt om i landet finns en rad olika konstruktioner för ändamålet. Ibland är kommunala bolag inblandade.
Ett problem är att denna typ av beslutsfattande - individuell bedömning från fall till fall - ställer stora krav på kompetens och opartiskhet i beslutsfattandet. Verksamheten skapar helt enkelt tillfällen då det är möjligt för kommunala makthavare att gynna sig själva eller sina närmast på skattebetalarnas bekostnad.
Även om det i 99 fall av 100 går fullständigt rätt till är det troligt att besluten i åtminstone något fall kan ifrågasättas. Det är problematiskt.
Idag publicerar Sydsvenskan ännu en artikel om JobbMalmö. Jens Mikkelsen och Olof Westerberg tycks onekligen ha hittat ett antal fall där opartiskheten kan ifrågasättas. Ett utdrag ur den senaste artikeln:
Kan en verksamhet som JobbMalmös utformas så att den blir immun mot anklagelser om nepotism och vänskapskorruption? Det är svårt. Regelstyrning och transparens om vilka regler som gäller är en god början - men förmodligen inte tillräckligt.
Se även Lina Maria Ellegårds gästinlägg i frågan.