Efter blogginlägg del 1 och del 2 om Malmökommissionen, är det nu dags för del 3. Ännu mer lär komma…
I korthet: En del av de ökade hälsoklyftorna i Malmö beror på ändrad demografisk sammansättning i de grupper som studeras. Det skulle vara lättare att bedöma hur oroväckande de ökade klyftorna är, om vi vet hur mycket som beror på sammansättningseffekter.
Ur Malmökommissionens rapport, sid 15:
Skillnaderna [i förväntad livslängd] mellan förgymnasial och eftergymnasial utbildning 1991–1995 var fem år för män och ökade till sex år 2006–2010. Skillnaden mellan Malmökvinnor ökade under samma period från tre till fyra år.
De ökande klyftor som beskrivs i citatet ovan illustreras av en figur:
Det är naturligtvis inte fel att beskriva skillnader i förväntad livslängd på detta sätt. Men är det en oroväckande utveckling som avtecknar sig? Det är svårt att säga.
När fördelningar ska beskrivas jämförs ofta exempelvis de högsta 10 procenten med de lägsta 10 procenten. Men diagrammen ovan visar inte skillnaden i livslängd mellan de 10 procent med högst och lägst utbildning. Det visar skillnaden mellan utbildningsgrupper vars storlek och sammansättning ändras med tiden.
Fenomenet noteras kort i rapporten:
Samtidigt är det troligt att de knappt 20 procent i landet som idag endast har en förgymnasial utbildning utgör en socialt mer marginaliserad grupp än de 40 procent med förgymnasial utbildning 1990.
Detta är ett kraftigt understatement. Måttet på klyftor kan ifrågasättas genom att göra ett enkelt tankeexperiment:
Antag att man hade lyckats ännu bättre med att få fler med låg utbildning att gå vidare till gymnasium och högskola. Den undre kurvan i figurerna skulle då utvecklats ännu flackare. Kanske hade den t o m fallit. Det skulle se ut som om klyftorna ökar och de sämst ställda får det sämre. I själva verket får många lågutbildade får det bättre, varpå och då lämnar den nedersta gruppen – vilket i sin tur gör att de allra längst ned i den gruppen väger tyngre i gruppens medelvärde, som då minskar (trots att ingen individ fått sämre hälsa).
En liknande sammansättningseffekt uppstår i den övre gruppen när allt fler läser vidare. Om man inte har dessa så kallade sammansättningseffekter i åtanke, gör figurerna ovan att hälsoutvecklingen ser sämre ut än vad den faktiskt är.
En annan sammansättningseffekt som kommissionen inte ordar mycket om, är att en allt större del av Malmös befolkning har levt stora delar av sina liv någon annanstans än i Malmö.
Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen. Malmö skulle sannolikt kunna undvika ökade hälsoklyftor (såsom de mäts i kommissionens rapport) om staden tar emot färre flyktingar. Det är gissningsvis inte den slutsats kommissionen vill dra.
Så – vad betyder allt detta?
En del av de ökade hälsoklyftorna torde alltså kunna förklaras av att allt fler läser vidare och av den ökade andelen utlandsfödda. Oavsett vad man tycker om utbildnings- och invandrarpolitiken är det därför av intresse att ta fram mått på klyftor som korrigerar för dessa sammansättningseffekter.
Det är synd att kommissionen inte gjort detta. Om merparten av de ökade klyftorna kan förklaras av dessa två, är det ju goda nyheter för den som ogillar hälsoklyftor men som tycker det är bra att den högre utbildningen expanderar och att Malmö tar emot många utlandsfödda.