Här kommer lite ytterligare tankar om teknologisk arbetslöshet (tidigare inlägg), som f ö även är giltiga för invandrings- och globaliseringsdebatten.
1. Utmaningen som orsakas av arbetsbesparande teknologi är på många sätt lik utmaningen som kommer av globalisering och outsourcing (se exempelvis Peter Santessons text om svenska callcenters som flyttar till Senegal). I ett läge med relativt fri invandring och flexibel lönebildning, finns även en likhet med utmaningen när billig utländsk arbetskraft konkurrerar ut dyrare inhemsk på hemmaplan.
Vi kan alltså tänka på utmaningen som orsakad av en teknik X, som innebär att maskiner, utlandsfödda i Sverige eller andra länder genom outsourcing konkurrerar ut välbetald arbetskraft.
2. Det positiva: Teknik X frigör resurser som kan användas till något annat än det som nu produceras billigare tack vare teknik X.
Detta gäller både för privat och offentlig sektor. Samtidigt som viss arbetskraft blir av med jobbet, uppstår nya jobb när de sparade resurserna används till något annat. Det är dock troligt att de nya jobben tar färre timmar i anspråk, eftersom vi människor tenderar vilja ta ut en del av de teknologiska framstegen i form av ökad fritid.
(Exempel: när offentlig sektor sparar pengar på att outsourca färdtjänstbokningen kan de lägga mer på något annat, förhoppningsvis angeläget område)
3. Kruxet: De nya jobben är ofta mer avancerade än de som försvinner, vilket gör att de i regel gynnar andra delar av arbetskraften än de som friställs.
4. Utmaningen som följer av teknik X är således fördelningsmässig. Det är nyttigt att tänka på den beväpnad med Kaldor-Hicks kompensationskriterium: Går det att hitta sätt att låta de som förlorar på teknik X få del av vinsterna så att även de får det bättre, eller åtminstone inte får stora försämringar?
5. Det begripligt att de som drabbas tenderar lägga skulden på teknik X. Det leder dock sällan till något konstruktivt. Bättre är att fundera på (och rösta på politiker som funderar på) på punkt 4 ovan.