Min senaste krönika diskuterar det konstiga begreppet reformutrymme drar en lans för indexering (här i Trelleborgs Allehanda):
Om en smart indexkonstruktion gör att ersättningar höjs automatiskt i takt med den ekonomiska utvecklingen, kan politiker inte låtsas genomföra reformer när de i praktiken knappt kompenserar olika grupper för inflationen.
Den som vill framstå som en riktig reformpolitiker måste då tänka ut åtgärder som främjar den ekonomiska utvecklingen, och därmed gynnar alla på lång sikt. För sådana reformer är utrymmet obegränsat.
Indexering kan alltså vara en lösning på det problem som Claes Lönegård nyligen skrev om i en utmärkt Fokus-artikel:
När ekonomin växer ökar statens inkomster medan utgifterna ligger still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde.
Här handlar det om att statsbidragen till kommunerna inte skrivs upp automatiskt i förhållande till löneutveckling, BNP-tillväxt och inflation. Om att barnbidraget och arbetslöshetsersättningen sedan länge legat still på gamla nivåer och att sjukpenningen, föräldrapenningen, garantipensionen och studiemedlet bara delvis följer den ekonomiska utvecklingen. Detsamma gäller anslagen till statliga myndigheter.
Den intressanta frågan är såklart: Bör utgifter och ersättningar inkomstindexeras eller prisindexeras? Idag är inkomstpensionen inkomstindexerad, en hel del annat prisindexerat (numera studiemedel!) medan mycket fastställs nominellt (exempelvis barnbidraget).