Debatten om migration puttrar på. Två debattörer som håller hyfsad ton och nivå är Paulina Neuding och Fredrik Segerfeldt. Här är Paulinas senaste svar till Fredrik, angående det möjliga och/eller önskvärda i att (kraftigt) öka invandringen till Sverige och tillåta (kraftigt) ökade inkomstskillnader inom landet (vilket jag tolkar som Fredriks position i debatten).
Några kommentarer till Paulinas motargument.
1. Sveriges politiska kultur
Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär [i Sverige] […] Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till.
Är detta ett tungt motargument? Jag antar att Fredrik valt att förhålla sig till den rådande kulturen genom att argumentera för en aningen annorlunda politisk kultur, och det finns många exempel på att den svenska politiska kulturen ändrats rejält och snabbt. Vidare tycks en positiv syn på invandring också ingå i denna kultur, då Sverige är ett land med relativt hög andel utlandsfödda.
Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.” Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige.
USA är annorlunda än Sverige i flera avseenden än lönespridning och regleringar. Det är tänkbart – på gränsen till troligt – att dessa spelar stor roll för USAs hemlöshet och tiggeri. Eftersom USA är ganska annorlunda i många dimensioner är ‘se på USA’ en dålig variant av argumentet ‘se på land X’ som i sin tur sällan är ett bra argument. I avsaknad av perfekta kontrollerade experiment, får vi lita på en kombination av teori, utvärderingar av enskilda policyinslag och länderjämförande forskning.
2. Därefter åberopas två tunga nationalekonomer – men exakt vad är det säger?
Assar Lindbeck:
“Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning … Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder.”
Assar talar om att “lösa” problemen och om att Sverige inte kan ha “fri invandring” och på slutet säger han att politiken måste vara restriktiv för att skydda löner och välfärdssystem”. För mig tycks det som om Assar ser ungefär samma tradeoff som Fredrik, men gör en annan normativ värdering: Vad Fredrik finner önskvärt, finner Assar naivt.
Magnus Henrekson – uppringd på telefon – pekar på att inget land helt löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare (vilket är korrekt), att det finns fördelar med kollektivavtal och att vi inte vet var lagstadgade minimilöner skulle hamna (också korrekt, men mig veterligen har Fredrik inte förespråkat sådana).
I sak tycks Magnus och Assar dela Paulinas uppfattning om den politiska kulturen i Sverige. Däremot framkommer inga tunga argument mot att förändra denna kultur. I själva verket tycker jag att Magnus har en viktig poäng som kan tolkas som att om man vill göra de förändringar som Fredrik förespråkar, gör man klokt i att ändra hela den politiska kulturen:
Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre.
3. Paulinas sista argument:
Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet
Här skulle jag säga att forskningen ganska entydigt talar för motsatsen, i varje fall så länge “tredje världen” tolkas som de människor som idag bor i tredje världen. Medan effekterna av bistånd är synnerligen omdiskuterade och därmed med säkerhet inte kraftigt positiva, skulle vinsterna av att tillåta migration från fattiga till rika länder sannolikt vara enorma. Här finns en översiktsartikel i vars abstract står:
The gains to eliminating migration barriers amount to large fractions of world GDP—one or two orders of magnitude larger than the gains from dropping all remaining restrictions on international flows of goods and capital. When it comes to policies that restrict emigration, there appear to be trillion-dollar bills on the sidewalk.
Således:
Det råder ingen tvekan om att de två alternativ som för diskuteras representerar två olika politiska kulturer. I den ena har vi mindre invandring och lägre inkomstskillnader, i den andra har vi mer av båda. Det är fullt möjligt att gå en smula åt endera hållet, utan att gå till någon extrempunkt: Både helt stängda gränser och helt fri invandring ter sig synnerligen osannolika och och föga önskvärda i de flestas ögon.
Således är det på många sätt intressantare att diskutera förändringar på marginalen åt något håll.