Svenskt Näringslivs strategi numera tycks vara att släppa ganska tunga rapporter med ambitionen att vara forskningsförankrade. Det bör uppmuntras – men det skapar också viss sårbarhet.
Jag missade senaste seminariet om lägstalöner och arbetsmarknadsutfall, där Agneta Berge, Göran Hjelm och Lars Calmfors kommenterade Susanne Spectors rapport “Lägstalöner och lönespridning — effekter på samhällsekonomin” och som substitut läste jag vad Agneta Berge skrev efter seminariet:
Ingången i rapporten är i huvudsak observationen att 1) unga och lågutbildade är överrepresenterade i arbetslösheten i Sverige och att 2) lönerna för dessa grupper är höga i Sverige i ett internationellt perspektiv. Men redan här finns anledning att stanna upp. För det framgår inte vad som är ett internationellt perspektiv och inga jämförelser görs.
Inga internationella jämförelser? Det kanske är en miss i rapporten, men det är knappast något som Svenskt Näringsliv vill (eller brukar dölja): Lägstalönerna i de svenska kollektivavtalen är väldigt höga jämfört med motsvarande i andra länder:
Berge tycks någorlunda nöjd med redovisningen av det empiriska kunskapsläget: De flesta studier av minimilöner hittar inga eller endast små negativa sysselsättningseffekter. Om detta skriver Berge helt korrekt
Dock ska det understrykas att detta är i USA, och att slutsatser från studier i USA antagligen inte direkt ska översättas till Sverige, eftersom de institutionella miljöerna ser så olika ut.
Den som kikar på diagrammet ovan, ser att det finns en tämligen uppenbar skillnad mellan Sverige och USA (utöver de institutionella miljöerna), nämligen att lägstalönerna i USA är 1/3 av medellönen, i Sverige är de 2/3. Det är knappast någon dödsstöt mot vanlig neoklassisk ekonomisk analys att sysselsättningseffekterna av minimilöner i USA är minimala.