Min artikel i Ekonomisk Debatt om invandrare på arbetsmarknaden fick gott genomslag på ganska kort tid – och (än sålänge) mestadels medhåll:
Från fackligt håll finns absolut ingen vilja att tillåta mer av låglönejobb. I ett politiskt klimat där alla partier kämpar om att vara den svenska modellens främsta försvarare finns heller ingen vilja att utmana facken. Men när valrörelsen är över måste ansvarsfulla politiker våga utmana det system som håller stora grupper utanför arbetsmarknaden.
Per Gudmundson i Svenskan avslutar snarlikt:
Sverige ser ut att förbli i OECD:s integrationsbotten, så länge den politiska debatten inte förmår att komma längre än till slagord om utbildning eller diskriminering.
Peter Santesson i Dalarnas Tidningar:
Bergh konstaterar lågmält att det kan finnas en väg mot minskade arbetsmarknadsgap, men den ser ut att gå via minskade kollektivavtal (det vill säga minskad facklig makt) och ökad inkomstspridning. Det är en politiskt obekväm väg, inte minst i Sverige.
Iakttagelsen är korrekt. Men kanske är bekvämlighet inte riktigt rätt nyans här. Jag skulle snarare säga att den vägen antagligen vore direkt kontroversiell bland befolkningen.
Jag blev också intervjuad av Henrik Torehammar i P3 (lyssna här) , en intervju som underligt nog slutar med att hans sidekick Paloma – som varit helt tyst under hela intervjun – berättar att hon inte förstått vad jag kommit fram till.