Under mitt senaste USA-besök uppmärksammades jag på resetjänsten Uber, som använder karttjänsten i din mobiltelefon i kombination med ett förregistrerat kreditkort för att skapa en taxitjänst som får vanliga taxitjänster att framstå som dyra, långsamma och icke-transparenta.
Jag spådde att den ganska snabbt skulle etableras i Sverige, men att den också skulle stöta på problem med regelverken och existerande taxiföretag.
Väl hemma kan konstateras att jag är hopplöst efter, men förvisso ändå hade rätt:
Uber startade tidigt 2013 (SVD-näringsliv), valde high-end delen av marknaden genom en limousineservice, fick problem med Transportstyrelsen som (enligt Ubers blogg ) medger undantag från taxameterkravet endast om man “kör medlemmar ur kungafamiljer eller högt uppsatta företagsledare” (men även skoltjänster tycks vara ok).
De argumenterar emot i ett roligt Remissyttrande:
Uber ställer sig också undrande till varför Rapportens slutsats är att GPS-lösningar inte anses tillräckliga för att på ett säkert sätt mäta avstånd. I samband med exemplen på lösningar för att kunna ange maxpris för en körning anses en GPS däremot vara tillförlitlig. GPS-teknologi, som i sig är en teknologi som används världen över för att mäta sträckor och avstånd inom livsviktiga funktioner, kan givetvis även ge detaljerad och säker information om sträckor tillhörande persontransport.
och expanderar med prispressaralternativet uberX (som exempelvis är Toyota Prius).
Taxibranschen argumenterar emot så gott det går:
Vi är absolut för ökad konkurrens men vill då att det råder lika villkor bland aktörerna
En fundering: Argumentet ‘lika villkor’ återkommer ofta i situationer när det argumenteras emot en ny aktör som genom sänkta kostnader och/eller ny teknik pressar priserna. Men vad betyder det egentligen? På vad sätt är villkoren olika om alla företag tillåts använda GPS-läsningar istället för en fysisk taxameter?