Med anledning av att valda delar av att Ratio plitar på en rapport åt Globaliseringsrådet, fick jag idag anledning att bemöta påståendet att välfärdsstatens andel av BNP minskat den senaste tiden. Jag brukar skriva att så inte är fallet, och min standardreferens är Castles (2004).
Men Castles senaste data är från 1998, så i ett anfall av ambition dök jag ner i OECDs Social Expenditure Database (via UB kommer åtminstone LU-folk åt ännu färskare siffror). Det visade sig (såklart) att OECD inte bara lagt till nya data, utan även reviderat de historiska siffrorna en smula. Nu ser det ut så här:
Totala välfärdsutgifter enligt OECD som % av BNP: [1]
1960 1980 1998 2003 (senaste tillgängliga)
Skandinavien: 9,5 22,2 26,3 26,6
Sverige: 10,8 28,6 30,5 31,3
OECD-snitt: 10,1 17,4 19,6 20,9[1] Källa: OECD Social Expenditure Database.
(Trenden är ungefär densamma för totala offentliga utgifter och totala skatteintäkter).
Slutsats: Välfärdsstaten har inte minskat. Dess tillväxttakt har dämpats rejält, men än är den positiv.
Så varför hör man stundom motsatsen? För Sveriges del jämförs stundom med 1993. Detta år föll BNP för tredje året i rad, och arbetslösheten slog rekord. Kvoten hade alltså extrema värden i både täljare och nämnare. Motiven till den spridda myten om välfärdsstatens kollaps kan var och en spekulera kring.
Och för tydlighets skull: Om orsakssambandet mellan procentsatserna och globaliseringen påstår jag här ingenting. Ett första steg är att enas om hur verkligheten ser ut, vilket kan vara nog så svårt.