Berghs betraktelser

Karl Palmås om skatteflykt.
Dysterkvisten om globalisering.
Niklas J om distributiv rättvisa.
Jonas om ännu en av Expressens underliga artiklar.

På fest i fredags träffade jag en litteraturvetare som berättade för mig att postmodernismen var lite på väg ut, även i tämligen relativistiska kretsar. Det hade jag ingen aningen om, men det verkade ändå vältajmat att Axess som kom igår har tema postmodernismens kris.

Christofer Edlings artikel var  mitt sällskap i solen igår:

Vad är poängen med skattefinansierad forskning om den kunskap somproduceras inte är mer värd än någon annan? Christofer Edlingefterlyser en uppvärdering av positivismen och naturvetenskapenskunskapssyn

Nu gäller det dock att inte åter kasta ut barn med badvattnet, vilket skedde när den mest naiva positivismen förkastades. Om nu postmodernismen förkastas, vad är trots allt värt att bevara? Själv lutar jag åt idén om sociala konstruktioner.

Det här var uppfriskande: Acemoglu tar till orda i debatten om utsikterna för Irak att bli demokratiskt, genom att såga standardidéerna om att det krävs utbildning och demokratisk kultur för att demokrati ska funka:

While the accepted theory [Lipset] claims that democracy will remain no morethan a dream in Iraq  until the Kurds and Shiites develop a culture ofdemocracy and the educational level of the Iraqi people  risessufficiently, the alternative maintains that instead these groups needto get enough out of  democracy that they have no incentive to undermineit or secede.

Fortunately for the citizens of Iraq, the evidence is much moreconsistent with the alternative theory  than the widely accepted one.Over the last century, there has been no tendency for countries that have become richer or more educated to become more democratic.Moreover, there are numerous  historical examples of successfuldemocratic societies starting with very low levels of education and no trace of a culture of democracy.

I den klassiska Wimbledon-finalen mellan Borg och McEnroe 1980, vann Borg 81 procent av sina servepoäng på lika-sidan om han servade till vänster - men bara 63 procent när han servade till höger.

Likförbaskat servade han till höger mycket oftare.

Som framgår av tabellen nedan är Borg dock ett sällsynt undantag: Tennisspelare är generellt mycket bra på att spela den optimala blandade strategin.

(tabell ur senaste American Economic Review (!) på tips från Henrik)

(Som vi vet, vann Borg ändå.)

En bra sak med att jobba på Ratio: När jag kom till jobbet i morse (nåja, tillräckligt tidigt för att hinna blogga innan lunch), har någon klippt ut den här funderingen av Torbjörn Tännsjö i dagens DN och lagt på min stol. Det var snällt.

Tännsjö funderar på om det kan vara så att "medelklassen kapat välfärdsstaten för att använda den för egna syften", och frågar (två gånger!) efter ekonomer som kan ge upplysning i frågan.

Anledningen till att han undrar är, vad jag kan förstå, att han funderar kring på vilket sätt regeringsalliansen är lurig: antingen vill de innerst inne avskaffa välfärdsstaten - eller så har välfärdsstaten kapats av medelklassen.

Det korta svaret är att Tännsjö har rätt: Det finns både teori och empiri som pekar mot att stora välfärdststater får en medelklassbias. Så även Sverige. Några randanmärkningar bör dock göras:

1. Det är fortfarande så att de allra rikaste är stora nettobetalare, och de fattigaste stora nettomottagare. Däremellan finns dock en mycket bred medelklass som betalar ungefär vad de får, och får sådant de vill ha. I en rapport jag skrev en gång, finns ett försök till beräkning:


2. Även om det finns en medelklassbias, kan det vara så att de fattigaste har det bättre i en medelklassanpassad välfärdsstat än de skulle ha det annars.

3. Huruvida de fattigaste har det bra eller ej i den svenska välfärdsstaten, beror till stor del på om man anser att "ha det bra" betyder ha hyfsad disponibel inkomst eller om det betyder att man har ett jobb.

I huvudsak slår dock Tännsjö huvudet på spiken; det har länge pågått en betydande medelklassanpassning av den svenska välfärdsstaten. Ur denna Independent Review-artikel:

The Swedish welfare state is becoming more generous, not to the poor, but to the middle class. However, because the standards methods used to quantify redistribution are inadequate, most welfare-state scholars in economics, sociology, and political science have not noticed this development.

Niclas tipsar om en smart betraktelse av Brad DeLong. Han menar att neoklassisk ekonomi är nyttig för folk som ideologiskt ligger lite till vänster, eftersom de därmed tvingas slipa sina argument, beakta allmän-jämviktseffekter som uppstår när människor ändrar sitt beteende som en följd av att politiken påverkar incitamenten.

Trots alla orealistiska antaganden, blir vänsterpolitik ofta mer realistisk om den utformas i samklang med lite enkel neoklassisk nationalekonomi:

The result is that the neoclassical economics toolkit makes you asmarter, stronger, more powerful, more effective, more reality-basedleftie.

Å andra sidan, står du ideologiskt till höger är risken att du fördummas:

It functions like a kind of crack, reducing their [högerns] arguments to emptyslogans: "the market takes care of that"; "acts of capitalism betweenconsenting adults"; "they hired the money, didn't they?"

Så vad är det högerfolk skulle behöva läsa för att bli smartare? Institutionell ekonomi? Sociologi? Psykologi?