Berghs betraktelser

Olof Johansson-Stenman har en briljant artikel i Ekonomisk Debatt 2-07. Han öppnar med att fråga om exempelvis Levitts forskning om aborter, fuskande lärare och sumobrottare verkligen är ekonomi, och påpekar att det tycker exempelvis inte Ariel Rubinstein:

”Vad har vi lärt oss om Levitt? Han är en smart kille med samhällskontakter. Vad är kopplingen till nationalekonomi? Ingen"

OJS kommer snabbt in på den beteendeekonomiska revolutionen, och noterar korrekt att behavioral economics är ett mycket underligt namn. Sedan frågar han varför denna inriktning blivit så poppis just nu:

Det finns olika hypoteser. En är att den ekonomiska rigorösa vetenskapen har utvecklats tillräckligt mycket för att även kunna hantera mer komplexa fenomen som social interaktion och begränsad rationalitet.
En annan är att utvecklingen av spelteorin berett marken.

En tredje är att vi i Kuhns mening upplevt en maktkamp mellan paradigm där de som förespråkar en mer empiriskt och kanske rentav experimentellt (i stället för axiomatiskt) uppbyggd mikroekonomi successivt vunnit mark.

Personligen tror jag på förklaring två och tre tillsammans. Spelteoretiker och experimentella ekonomer börjar få allt mer med varandra att göra, vilket är nyttigt för båda inriktningarna. (Kul konferens med bådadera i Lund nyligen.)

När experimentell ekonomi och spelteori blandas, blir den gamla vanliga teoretiska allmänjämviktsekonomin allt mindre spännande. (tidigare gnäll på ateoretisk behavioral economics här)

Bäst i OJS artikel är dock "Historien om nationalekonomen Nils och statsvetaren Sture" Ett smakprov:

[...] Nils upptäcker dock snart att Sturesarbete är helt oformaliserat och att den empiriska analysen är väldigt enkel.Han drar därför slutsatsen att Stures arbete är alltför elementärt för att hanska behöva ta invändningarna på allvar. På natten vaknar han dock medhjärtklappning. På lunchen dagen efter berättar han för sina kollegor om Sture och dennes avhandling och invändning. De skrattar gott och enas om att Sture uppenbarligen är fullständigt inkompetent.[...]

OJS artikel är ett utmärkt exempel på att den bästa kritiken mot nationalekonomin ofta kommer från ekonomerna själva.

Av denna notis hos vassa eggen framgår att Axess bytt utseende, format och distributör. Dessutom sätts min egen medverkan (en recension av PJ Orourkes Smith-bok, ej på nätet) i relation till tidningens stämpel av "dammig högerakademiker" på ett sätt som inte känns helt smickrande:

Nä okej, vi ska ju inte låtsas att detta är Mother Jones,medverkande som Andreas Bergh, Per Gudmundson (ej i detta nummer) ochTorbjörn Elensky placerar ju ändå tidningen på en visshöger-vänster-skala. [...] Axess omgörning har lättat på den stärkta frackskjortan. Nu återstår bara att tvätta bort stämpeln av dammig högerakademiker.

Inom tillitsforskningen tycks ett stabilt resultat vara att låga inkomstskillnader samvarierar meds hög tillit. Frågan är vad detta samband beror på. Henrik Jordahl har ett nytt wp som diskuterar frågan. Så här ser sambandet ut

Trust är andelen som anser att "most people can be trusted" (antar jag, wp är inte glasklart vad jag kan se), inequality är ginikoefficienten*100 (för disponibel, brutto, konsumtion och utgifter blandat).

Jordahl går igenom fyra tänkbara förklaringar:

I forskningslitteraturen finns flera förslag på sociala mekanismer som skulle kunna förklara det negativa sambandet mellan inkomstskillnader och tillit. Förslagen kan delas in i fyra grupper: sociala band (eller nätverk), slutsatser om sociala relationer (att se ojämlika inkomster som ett tecken på oärligt beteende), ekonomiska konflikter och värdering av tid. Sociala band är den mekanism som bäst stämmer överens med de empiriska studierna på området. Det empiriska stödet för de andra tre mekanismerna är svagare.

Förklaringen sociala band (social ties) är idén att vi är mer benägna att lita på dem som är mer lika oss själva, inklusive likhet i inkomstdimensionen.

Pappret har en sektion om kausalitet, i vilken försiktigt antyds att instrumentvariabelanalys ger vid handen att sambandet faktiskt går från jämlikhet till tillit. (Jag är likväl inte helt övertygad...). Pappret ger hur som helst en mycket bra introduktion till ett spännande forskningsfält.

 

En dansk statsvetare som hamnat i Umeå bloggar trevligt om ungefär det man kan förvänta sig att en dylik ska göra. Här!

Per T Ohlsson skriver bra idag om varför man inte bör ge Sverigedemokraterna inflytande och uppmärksamhet. Bl a tar han upp SOM-mätningarna:

Sverigedemokraterna är landets i särklass mest impopulära parti. På en skala mellan –50 (ogillar) och +50 (gillar) får partiet –32 i SOM-mätningen. Motsvarande tal för både socialdemokraterna och moderaterna är +3.

Nog är dylika siffror ett bra argument mot dem som hävdar att SD i kraft av sina valresultat borde ges inflytande, insyn och/eller utrymme i TV-debatter, av något slags demokratiska skäl? Med tanke på hur mycket de flesta väljare ogillar SD talar de demokratiska skälen snarast för att göra precis motsatsen: fortsätta isolera SD.

Per T avslutar med att citera Sören Holmberg:

Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det  mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergsslutsats i Det nya Sverige:”De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare– som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna – har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå.” Som amerikanen säger: Don’t mess with success.

Relaterad post.