Göteborg på måndag

På måndag blir det Göteborg, där jag först talar på LP-seminariet, och sedan på WaW.
LP är Labour and Public economics, inget konstigt med det. WaW är ett kul påfund som de beskriver som

"We are the World" -talks and open discussions on political-economic subjects ofmultinational interest, often with an interdisciplinary angle and sometimes outside the mainstream of the subject. Partly financed by agrant from S A Hedlunds Foundation.

Hålltider:

Monday 5 November, 11.30-12.30, Conf.room E-6, LP
Andreas Bergh, Lund University/Ratio:
"How does the welfare state best promote equality?" (no paper)

Monday 5 November, 14-15, Room E-43, WaW
Andreas Bergh, Lund University/Ratio:
"Sverige, den kapitalistiska välfärdsstaten: Vad lär vi oss av Sveriges framgångar?"

och välfärdsstaten fortsätter växa...

Med anledning av att valda delar av att Ratio plitar på en rapport åt Globaliseringsrådet, fick jag idag anledning att bemöta påståendet att välfärdsstatens andel av BNP minskat den senaste tiden. Jag brukar skriva att så inte är fallet, och min standardreferens är Castles (2004).

Men Castles senaste data är från 1998, så i ett anfall av ambition dök jag ner i OECDs Social Expenditure Database (via UB kommer åtminstone LU-folk åt ännu färskare siffror). Det visade sig (såklart) att OECD inte bara lagt till nya data, utan även reviderat de historiska siffrorna en smula. Nu ser det ut så här:

Totala välfärdsutgifter enligt OECD som % av BNP: [1]

                            1960     1980     1998     2003 (senaste tillgängliga)

Skandinavien:     9,5     22,2     26,3     26,6

Sverige:             10,8     28,6     30,5     31,3

OECD-snitt:         10,1     17,4     19,6     20,9

---

[1] Källa: OECD Social Expenditure Database.

(Trenden är ungefär densamma för totala offentliga utgifter och totala skatteintäkter).

Slutsats: Välfärdsstaten har inte minskat. Dess tillväxttakt har dämpats rejält, men än är den positiv. 

Så varför hör man stundom motsatsen? För Sveriges del jämförs stundom med 1993. Detta år föll BNP för tredje året i rad, och arbetslösheten slog rekord. Kvoten hade alltså extrema värden i både täljare och nämnare. Motiven till den spridda myten om välfärdsstatens kollaps kan var och en spekulera kring.

Och för tydlighets skull: Om orsakssambandet mellan procentsatserna och globaliseringen påstår jag här ingenting. Ett första steg är att enas om hur verkligheten ser ut, vilket kan vara nog så svårt.