Berghs betraktelser

Jesper Roine och Daniel Waldenström får bra genomslag för sin forskning om förmögenhetsfördelningen i Sverige, tidigare kommenterad här. Tidigare har de visat ungefär samma trend för inkomstfördelningen, nämligen att de rikaste 1 procentens andel minskade under början av 1900-talet, men sedan ungefär 1980 har de rikaste dragit ifrån rejält.

Vilka slutsatser drar svenska socialdemokrater av dessa resultat?

Förmodligen är följande resonemang ganska typiskt (från s-studenten Catharina Ullström):

Idag kunde vi läsa i bland annat DN och Sydsvenskanatt 1% Sveriges invånare äger 30% av landets privata tillgångar.Samtidigt genomförs en mängd skattereformer som framförallt gynnar deallra rikaste i samhället. Samtidigt blir privata sjukhus vanligare ochallmänna skolor ovanligare.

Med andra ord: Eftersom de rika blev rikare på 80-och 90-talet, är nuvarande regeringens politik extra felaktig.

Med anledning av undersökningen sågar Katrine Kielos tolkningen på högerkanten, som oftast går ut på att fler i den breda medelklassen borde ges möjligheter att bli rika och förmögna. Om detta vurmande för individuellt entreprenörskap skriver hon i dagens Arena:

Den mest begåvade entreprenören skall till låga skatter tillåtas kravlasig upp, som om det ädlaste sättet att använda en begåvning på är attböka sig upp på strand medan ens följeslagare håller på att drunkna.

Så till huvudfrågan: Vad händer om socialdemokraterna tolkar undersökningen som stöd för en politik som ska tvinga den rikaste procenten att dela med sig?

Jag gissar följande:

1. Förslag som höjd förmögenhetsskatt, arvsskatt, aktieutdelningsskatt och progressiv skatt på arbete får ökat stöd inom rörelsen.
2. Om politiken i punkt 1 blir verklighet kommer den rikaste procenten lätt att kunna smita undan, eventuellt genom att flytta ut ytterligare kapital från Sverige.
3. Däremot lär politiken i punkt 1 innebära att ekonomin som helhet funkar lite sämre, och att åtgärderna blir kännbara för den välbärgade övre medelklassen.
4. Den välbärgade övre medelklassen blir skattetrött, vilket skapar nytt utrymme för partier typ de gamla moderaterna, ny demokrati eller något ännu värre.
5. 3+4 gör att välfärdsstaten ändras på ett sätt som knappast gynnar dem som bäst behöver den.

Med andra ord: Åtgärder som syftar till att omfördela från den rikaste procenten är synnerligen svåra att driva igenom med hög träffsäkerhet. Deras förmögenheter är ganska trygga utomlands, och de politiska åtgärderna riskerar att istället träffa den övre medelklassen. Troliga effekter av det är i sin tur att ekonomin fungerar sämre och att den övre medelklassen blir skattetrött. Inget av detta gynnar de grupper som bäst behöver välfärdsstaten.

Fler kommentarer:
En lite intressantare vänsterkommentar finns här. Federley driver en i mina ögon ganska sympatisk Rawlsiansk linje om att det är nivån för de fattigaste som är normativt intressant, inte de rikaste.

Kurt G Rantzén, som synts en del i kommentarerna här, har genomskådats, men får ändå lite beröm, av Johan Norberg:

Såvitt jag kan se har däremot inte en enda personfrån vänster skrivit en enda rad om mitt svar till Jonsson - om maninte räknar Kurt G Rantzén,en parodi på en liberal blogg gjord av någon vänsternisse som faktisktlyckas vara riktigt kul på ett sätt - i olika diskussionforum får hanofta andra vänsterdebattörer att tro att han är en verklig liberal,vilket säger allt om deras förutfattade meningar om vad vi tycker.

Johans spaning om UR är f ö också kul.

Just idag står jag ut med kvällspressen. Svend Dahl skriver nämligen så klokt kring min bok i Expressen:

Avregleringarna är sannolikt en bidragande orsak till svensk ekonomis starka utveckling på senare år. Ändå är det sällan Sverige lyfts framsom ett föregångsland för marknadsekonomiska reformer. De ivrigaste anhängarna av avregleringar har ju tvärtom gjort det till en stor sak att åka jorden runt och leta systemskiften– för att sedan åka hem och berätta om hur bra allt skulle bli om svenska politiker bara kunde lära av det för dagen mest populära exemplet.

I mellandagarna kommer nästa nummer av Forskning och Framsteg, där jag har en artikel om rykte, kroppshormoner, altruism och institutioner. Tidningens web-red vill ha några bra länktips, vilket gjorde att jag hittade

The cooperation commons

som bortsett från en och annan felprogrammerad länk är en utomordentlig site, med bland annat korta, sökbara sammanfattningar av forskningsartiklar.
 
Ett annat tips är såklart folket på santa fé-institutet. Någon som känner till fler liknande länktips?

Jag forskar vidare kring frågan om när och varför Sverige blev jämlikt, och har nyss hittat

Lee, Soltow. 1989. "The Rich and the Destitute in Sweden, 1805-1855: A Test of Tocquevilles Inequality Hypotheses." Economic History Review 2-42:43-63.

Allt i denna artikel stärker uppfattningen det var länge sedan jämlikheten började öka i Sverige. Frågan om orsakerna behandlas bara implicit i artikeln, men det som står rimmar mycket väl med hypotesen att jämlikheten ökade för att breda folkmassor fick möjligheter till produktivt jordbruk och näringsverksamhet.

Men artikeln refererar i förbigående även till en utredning som tagit sig an frågan:

A government report issued in 1863 also stressedthe rise in canal traffic and an increase in the number of savings banks.

Att sparbankerna som kom på den här tiden och erbjöd möjligheter för in- och utlåning var bra för fattiga jordbrukares ekonomi köper jag helt (såklart). Men kanaltrafiken? Vad menas? Är det timmerskeppningen?

Utredningen som åsyftas är

"Underdånigt betänkande angående Sveriges ekonomiska och finansiella utveckling, under åren 1834-1860" (Stockholm, Finanskomitten, 1863).

Om någon skulle råka ha denna liggande...

Orkade inte kommentera Sahlins drapa när den kom, även om formuleringar som "i stället har 70 procent av budgeten riktats till de 30 procent som har högst inkomster" inte borde lämnas därhän. Idag kan vi dock istället njuta av Per T:s kommentar i Sydsvenskan.

Apropå socialdemokraternas tendens att i opposition hänfalla till en ekonomiskt ganska oansvarig politik citeras ekonomen Marian Radetizki:

”Men kan jag verkligen lita på att socialdemokraterna ljuger?”