Nyliberalism, ekonomisk frihet och Chiles välfärdsstat

Det går bra för Chile, och Magnus Linton och Johan Norberg träter om orsaken: Är Chile ett exempel på att nyliberalism ökar allas välstånd?

Som indikator på nyliberalism använder Johan Fraser-institutets economic freedom index (även i sin Naomi Klein-kritik):

In 1990, as Pinochet was voted out of office, Chile got 6.6 in economic freedom [...] and "neo-liberal" Venezuela got no more than 5.5. After five years of leftist governments in Chile, its economic freedom score was improved to 7.5, and Venezuela´s "neo-liberal" policies had reduced economic freedom to 4.2. Today Chile gets 7.8 and Venezuela 4.9.

Min invändning: ökning av EFW-index är en dålig indikator på nyliberalism. Indexet mäter följande:

1. Statens storlek
2. Rättsstat/kvalitet på domstolar
3. Betalningsväsendets pålitlighet
4. Grad av frihandel
5. Grad av produkt- och arbetsmarknadsregleringar

Även socialliberaler och socialdemokrater förordar i regel hög ekonomisk frihet på område 2-4, och socialliberaler även på område 5.

Nyliberaler skiljer sig från socialliberaler endast på område 1 - statens storlek. Det går dock utmärkt att öka ett lands totala indexvärde kraftigt utan att minska statens storlek, vilket Sverige är ett bra exempel på.

Faktum är att de reformer som genomförts i Chile påminner väldigt mycket om just Sverige, i varje fall enligt detta abstract:

Welfare state reform in Chile has involved the privatisation of the pension system with workers obligated to place 1.3% of their monthly salaries in an individual account with a private pension fund.

Educational reform involved decentralisation with responsibility for running schools passed down to municipalities. Competition was encouraged by allocating state funding to schools based on the number of pupils they could attract.

Private schools run by for-profit companies were also allowed to compete for state subsidised pupils, and can now also charge top-up fees.

Healthcare reform also involved decentralisation and partial privatisation of the system, with workers obligated to purchase health insurance from either the state system or a private health fund. Article discusses the inefficiencies and inequities arising from these reforms.

Källa: The reformulation of social policy in Chile 1973-2001: Questioning a neo-liberal model, M. Taylor, Global Social Policy, vol. 3, 2003, p.21-44

Har vi lämnat välfärdsstaten bakom oss?

Så kom då äntligen lite sansad kritik mot boken min. Efter två vänliga stycken skriver Johnny Munkhammar så här:

Den kapitalistiska högskattestaten? [....] I ivern att undvika att bli placerad i ett fack av nyliberala ekonomer vill [Bergh] ge sken av att försvara välfärdsstaten. Det gör han dock inte. Hela det omfattande reformregister han beskriver innebär att vi närmast definitionsmässigt har lämnat många av de traditionella delarna av välfärdsstaten bakom oss. Detta medgav han också på ett gemensamt arrangemang vi hade och påpekade att ett bättre begrepp vore "högskattestaten". Medges - men då faller också bokens titel.

Visst vill jag undvika facket 'nyliberala ekonomer' och visst vill jag försvara välfärdsstaten (inte bara ge sken av det).

Frågan om vi lämnat välfärdsstaten bakom oss eller ej är såklart en definitionsfråga. Men jag tycker definitivt att det är rimligt att klassa Sverige av idag inte bara som en välfärdsstat, utan även som en "universell", "generell", "socialdemokratisk" eller "skandinavisk" dito.

Som nyligen dryftades här är trenden ganska klar när man kikar på totala välfärdsutgifter, men det är också slutsatsen i en rad studier av framför allt statsvetare. Och eftersom detta är en kritik jag tror fler än Johnny har, tänker jag nu sammanfatta mitt bemötande (ursäkta språkbytet).

It is probably fair to say that most welfare state scholars agree with the careful conclusion that while there indeed were some cutbacks during the 1990s, Sweden still remains a ‘social democratic’ or ‘universal’ welfare state – see Rothstein and Lindbom (2004), Bergqvist and Lindbom (2003), Lindbom (2001a) and Kvist (1999).

For example, Lindbom(2001:171) summarizes “[a]lthough the Swedish welfare state was reformed in many ways in the 1990s and some cutbacks were made, the welfare state has not been dismantled. Its major attributes when compared with other countries — e.g. its generosity, universality and developed welfare services — are almost as prominent as before the crisis.”

Literature:

Bergqvist, Christina and Anders Lindbom. 2003. "The Swedish Welfare State: Neo-liberal Challenge andWelfare State Resilience." Österreicheische Zeitschrift fur Politikswissenschaft 32:389-401.
Rothstein, Bo and Anders Lindbom. 2004. "The Mysterious Survival of the Scandinavian Welfare States." Paper presented at the annual meeting of the American Political Science Association 2004, Chicago.
Kvist, Jon. 1999. "Welfarereform in the Nordic countries in the 1990s: using fuzzy-set theory to assessconformity to ideal types." Journal of European Social Policy 9:231-252.

Lindbom, Anders. 2001a. "Dismantling the Social Democratic Welfare Model? Has the Swedish Welfare State Lost Its Defining Characteristics?" Scandinavian Political Studies 24:3:171-193.

Jultips

För matintresserade: Taffel.se.

För mp3-spelaren (1):

Germania. Jag har ingen aning, men detta måste ha börjat som ett fyllesnack på någon nation i Lund. "Vi skriver en roman!", "Ja, med styltigt festligt språk och en osubtil politisk underton", "Och så släpper vi den på nätet - och som ljudbok". Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag. (Kapitel 1 som mp3)


För mp3-spelaren (2):
Johan Norberg diskuterar Naomi Kleins Chockdoktrinen (mp3).

Äntligen - boken sågas!

Första rejäla sågningen av Den kapitalistiska välfärdsstaten hittade jag nyss hos "Hayek-institutet". Mer positiv är både Håkan Holmberg i UNT och Lennart Regebro.