Berghs betraktelser

Innebär bra demokrati ett högt politiskt deltagande och folkviljans förverkligande? Bland svenska statsvetare har jag stundom tyckt mig skönja detta ganska tydliga demokratiideal. Bo Rothstein hör dock till dem som vågar ifrågasätta denna syn, bland annat i detta papper (pdf):

CreatingState Legitimacy - The Five Basic Models. Presented at the AnnualMeeting of the American Political Science Association 2006.

Här pekas bl a på två exempel där beslutsfattare i Sverige ignorerat folkviljan - med gott resultat:

1. 1955 röstade 83% mot högertrafik i en folkomröstning - trots att de flesta av våra grannländer redan bytt, och trots både Volvo och Saab lagt om sin produktion. 1963 beslutade dock riksdagen likväl att införa högertrafik - något som gick synnerligen smidigt och som få klagat på.
2. Utbyggnaden av barnomsorgen uppfattades runt 1970 som oerhört kontroversiell: lämna bort barnen till offentliga institutioner? De som idag kritiserar daghemsutbyggnaden uppfattas idag som ungefär lika sansade som de som vill återgå till vänstertrafik (nåja, nästan)

Ett annat kul exempel från Rothsteins papper: Institutioner där väljare eller medlemmar väljer sina företrädare (partier, fack, kommunfullmäktige, riksdag, EU-parlament) åtnjuter systematiskt lägre förtroende än odemokratiska institutioner där det är expertis som styr: sjukvård, polis, domstolar, universitet och riksbanken.

Ett tredje exempel från pappret är att ett gigantiskt forskningsprojekt i Norge nyligen kom fram till att den norska demokratin funkade riktigt dåligt. Trots detta, påpekar Rothstein, är Norge med alla rimliga mått, ett av världens absolut bästa länder att leva i.

Slutsats: Antingen behöver länder inte ha en välfungerande demokrati för att vara bra att leva i. Eller så hade forskarna en underlig uppfattning om vad som utgör en välfungerande demokrati.

Fler kul Rothstein-papper här.

Funderingen häromdagen kring att socialdemokraterna tänker återta arbetslinjen var inte önsketänkande visade det sig. I dagens DN anklagar Sahlin & Östros de borgerliga för att svika arbetslinjen (!). Det är såklart vårdnadsbidraget de ogillar.

S och alliansen kommer alltså framöver att tävla om vem som är bäst på att stärka arbetslinjen och på att modernisera Sverige. Det är - som Carl Bildt skulle sagt - bra för Sverige.

Någon invänder säkert: Men de kräver ju höjd akassa. Visst. Men det är i själva verket ett gott tecken att de tycks göra nivån i akassan till symbolfråga. 80 procent är för övrigt den nivå regeringen Bildt en gång sänkte akassan till, under kraftiga protester.

Det stora problemet är folk fortfarande går runt mellan akassa och åtgärder alldeles för länge. Och i artikeln betonas att försäkringen ska vara en "omställningsförsäkring". Det här bådar faktiskt ganska gott för Sverige.

I nya Fokus finns ett intressant reportage om nya energikällor: Vindkraft, vågkraft och solkraft. Intressant nog tycks det till stora delar vara regleringar som hindrar dessa från framgång. Artikeln myntar till och med ett nytt (?) ord: tillståndsbyråkrati.

För även om forskarna i Uppsala skulle lyckas med precis allt såstyrs expansionen av vågkraftsanläggningar ändå i slutänden av densvenska tillståndsbyråkratin.– I dag är det en lång process i Sverige där beslut kan överklagas iflera instanser. Fortsätter de här sega processerna kan det bli väldigtsvårt att bygga ut i snabb takt, medger Billy Johansson.

Även för vindkraften är tillstånden ett stort problem: Folk är för vindkraftverk, men vill inte ha dem i närheten (NIMBY). Kanske borde minskad tillståndsbyråkrati vara ett inslag i alla partiers miljöpolitik?

I januaris krönika ryktar jag en av de käpphästar jag är mest förtjust i: Hur näringslivet lade hundratals miljoner på en EMU-kampanj som sannolikt snarast försämrade Sveriges möjligheter att någonsin komma med i valutasamarbetet:

I år är det fem år sedan Sverige röstade om att införa euron somvaluta. Kampanjen från ja-sidan måste betraktas som en av de mestmisslyckade i Sveriges historia. När euron introducerades som valuta 1januari 2002, hade euroanhängarna ett visst övertag i den svenskaopinionen. Efter hand som näringslivet gjorde av med sinakampanjmiljoner på skurtrasor, mazariner och fokusgrupper minskadestödet. Nej-sidan vann en klar seger i folkomröstningen den 14september 2003.

här publicerad i VK eller TA

OBS i p1 har en debattserie om kunskapsfabriken, med en del kul inlägg (exempelvis Lena Halldenius som vågar antyda att humanisterna gnäller för mycket). Själv hakar jag idag på med att propagera en smula för marknadstänkande som alternativ till att centrala byråkrater definierar hur kvalitet ska mätas.

Ur aktuellt i politiken: Astudillo och Östros inleder socialdemokraternas återtåg till arbetslinjen (eller önsketänker jag?)

Arbetarrörelsen har genom hela sin historia strävat efter att människor ska arbeta. En självklar utgångspunkt är att alla som kan ska arbeta. [...]Solidariteten är inte kravlös utan bygger på tanken: Gör din plikt, kräv din rätt.

Jonas M tycker de är okonkreta. Självklart är de det. Först ska socialdemokratins väljare och medlemmar vänja sig vid att det  åter talas om arbetslinjen, plikter och incitament. De konkreta förslagen lär dröja.

Men Per Wirtén på Dagens Arena är bekymrad: Varför antas alltid att socialdemokratins förnyare måste vara liberala?

Socialdemokratin överlevde den nyliberala branden och globaliseringensförsta stormiga år. Partiet förändrades - på gott och ont. Det gamlamotståndet mot kooperativa daghem och fria skolval är för länge sedanbortsopat. Förnyelse var strid på 1980- och 90-talen. Dags förjournalistkåren att uppdatera? [...] Nu handlar det om att våga sätta ner foten med modern stadspolitik somgynnar både egenmakt, blandning och välfärdsboende, idéer om hur desuperrika ska beskattas smart, hur tryggheten ska återbli offentlig ochinte bara privat, hur en social Europapolitik med gränsöverskridandesamarbeten kan realiseras.

Wirténs slutkläm verkar väl inte helt lovande. Men det är inte han som bestämmer. Kombinationen Astudillo/Östros säger nog betydligt mer om framtidens s-linje.

I senaste Fokus uppmärksammas ett av regeringens mest kritiserade förslag: Att begränsa sjukpenningen efter ett år till 75 procent. De mest kritiska i både fack och näringsliv har talat om en "attack mot avtalsrätten". Är det så?

För det första: Marknaden för så kallade topping up-kontrakt är skapad av det politiska beslutet att ha en socialförsäkring. Någon attack mot avtalsrätten kan det därför inte röra sig om.

I det här fallet föreslår regeringen att den som varit sjukskriven längre än ett år, ska få ersättningsnivån 75 procent (gäller löner under taket på 25625 kronor). Detta skapar en efterfrågan på topping up, dvs tilläggsförsäkringar som täcker upp till 90 eller 100 procent.

För det andra: Eftersom topping up-kontrakt ställer till det genom att kraftigt minska självrisken, finns det redan idag en regel som säger att avtalsförsäkringar inte får toppa upp till mer än 90 procent. Skälet är att kostnaden för beteendeförändringar (moral hazard, i det här fallet längre sjukskrivningsperioder) faller främst på socialförsäkringen, och därmed på skattebetalarna. Ändringen innebär att reducering ska göras även vid privata försäkringar så att total ersättning hålls på 75 procent.

Motivet för nivån 75 procent är naturligtvis helt pragmatiskt: nivån går att leva på men innebär samtidigt att det lönar sig märkbart att återgå till arbetsmarknaden.

På 80-talet var de flesta borgerliga politiker - och många socialdemokrater - överens om att ersättningsnivåer på 90 procent och högre var problematiska, och att systemen borde förändras så att den totala ersättningsnivån rymde en kännbar självrisk.

Nu verkar vissa ha ändrat sig. Tror de att problem med moral hazard blir mindre bara för att försäkringen säljs privat, eller ingår i ett löneavtal?

Relaterat: En föredömlig riksdagsledamot gör ett försök att förklara.