Hur världsinflationen sjönk från 14 till 4 procent.

Ur senaste JEL: "How the World Achieved Consensus on Monetary Policy" av Marvin Goodfriend.

Här beskrivs hur teorier om rationella förväntningar tillsammans med erfarenheter från centralbankschefer spridits och implementerats världen över, i vad som måste betraktas som en synnerligen lyckad institutionell förändring: Övergången från höginflationssamhälle till låginflationsdito, på de flesta håll dessutom utan ihållande negativa effekter på sysselsättningen.

Numera är den intrikata frågan snarare: Hur låg inflation ska vi sikta på?

Som ekonom är det lätt att förklara för icke-ekonomer och studenter varför hög inflation är av ondo. Men ju bättre man lyckas med den förklaringen, desto säkrare kan man vara på följdfrågan: Varför siktar vi då inte på 0 procents inflation?

I senaste upplagan av Eklunds "Vår Ekonomi", diskuteras frågan kortfattat och pedagogiskt. Det är inte konstigare än att folk ogärna går med på nominella lönesänkningar. En inflation på några procent gör det möjligt att åstadkomma relativlöneförändringar genom att låta vissa löner vara oförändrade medan andra höjs en smula. Siktar man på för låg inflation, kommer folks ovilja att acceptera nominella lönesänkningar istället att leda till lägre sysselsättning. Den förväntningsutvidgade phillipskurvan är alltså inte helt vertikal överallt: Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflation (NAIRU) varierar beroende på vilken nivå man försöker stabilisera inflationen på.

Niklas Jakobsson är en av dem som antytt att det svenska inflationsmålet 2 procent kan vara aningen för lågt satt, och att ekonomin skulle fungera ännu bättre om man siktade aningen högre utan att för den sakens skull låter inflationen skena iväg.

Monetaristisk finetuning?

SNS räknar på dynamiska effekter av platt skatt

"Vägar till full sysselsättning" är namnet på 2008 års konjunkturrådsrapport från SNS (vars lansering på DN-debatt dryftades här). Titeln är inte så spännande, och DN-artikeln var inte rafflande. Men faktum är att herrar Lundgren, Behrenz, Edquist och Flood skrivit en riktigt bra rapport - med ett synnerligen intressant budskap:

De räknar på införandet av vad vissa skulle kalla platt skatt (en proportionell inkomstskatt där man enbart betalar kommunal inkomstskatt) - och kommer fram till att det öka skatteintäkterna jämfört med regeringens jobbskatteavdrag:

Den proportionella skatten ger en mindre ökning av disponibla inkomster jämfört med regeringens jobbskatteavdrag [men] istället för en minskning av skatteintäkterna i storleksordningen 11 procent ger den proportionella inkmostskatten i stället en liten ökning av skatteintäkterna.

Orsaken är att regeringens politik leder till en liten minskning av arbetsutbudet för höginkomsttagare, medan proportionell skatt skulle skapa en marginell ökning. Förändringarna är pyttesmå, men skatteunderlaget är så stort att det ändå blir betydande effekter på skatteintäkterna.

När man känner till författarna och läser rapporten, blir det uppenbart att detta inte rör sig om svepande, ideologiskt motiverade hänvisningar till enorma dynamiska effekter. Det är försiktiga, rimliga tolkningar baserade på simuleringar med LINDA-data och faktiska skattesatser.

Någon undrar säkert varför DN-artikeln var så försiktig när rapporten innehåller veritabelt sprängstoff. Förklaringen är såklart att platt skatt och dynamiska effekter anses vara dårfinkerier i den svenska debatten - trots att så inte borde vara fallet.

Andra intressanta bloggar om: platt skatt, SNS, dynamiska effekter, ekonomi, politik

Ökar långtidsarbetslösheten när arbetsmarknadspolitiska åtgärder skärs ner?

Bakgrund: Mona Sahlin och Thomas Östros påstod att "antalet långtidsarbetslösa ungdomar har fyrdubblats" med alliansregeringen. Bloggen Bent svarar tycker de ljuger eftersom ökningen beror på minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sjölander tycker att Bent ljuger.

Vad jag förstår talar s om den öppna arbetslösheten, och de tycker det är självklart att det är denna som spelar roll. De borgerliga talar om den totala, och tycker det är fel att dölja denna i diverse program. Som det alltid varit.

Dårfinksförslag från höger och vänster

På Ratio hade vi igår en trevlig eftermiddag med forskare inom vårt projekt om hur politisk förändring kommer till stånd (det behövs fler, så efterlysningen gäller än). Bland annat diskuterades när förslag alls tas på allvar i den politiska debatten och när de viftas bort som rena tokerier.

Både högern och vänstern har förslag som förtjänar att tas på allvar: Platt skatt respektive medborgarlön. Men ingen tar dylika förslag på allvar i Sverige. Varför?

En trolig förklaring är att förslagen ofta drivs av dårfinkar, som kopplar samman förslagen med i övrigt ganska orealistiska ståndpunkter: Den som vill ha platt skatt vill i regel även ha extremt låg skatt. Medborgarlönsförespråkare har ofta besynnerliga idéer om hur hög denna bör vara. Och när idébärarna anses galna, anses idéerna också vara galna.