Högkonjunktur för svenska NEK-bloggar?

I november 2006 sökte jag på "professor" i DN-debatts arkiv 2002-2006, och fick 440 träffar. Inom samhällsvetenskapen rådde statsvetardominans:

Rothstein 40
Möller 25
Lewin 23
Olof P 23
Bjereld 20
Olof Ruin 19

Ekonomerna, däremot, tycktes ha släpat efter:

Södersten 11
Lindbeck 10
Ekberg 10
Calmfors 9

När det gäller bloggande, tycks ekonomerna dock vara desto mer aktiva: Bland svenska nationalekonomer bloggar åtminstone

• Mattias Lundbäck
• Niclas Berggren
• Niklas Jakobsson
• samt den idag nystartade ekonomistas bestående av Eva Mörk, Jesper Roine, Daniel Waldenström, Jonas Vlachos och Robert Östling.

På statsvetarsidan är det desto skralare, med inslag.se som ensamt lysande stjärna - eller har jag missat någon? och mothugg såklart. [beklagar detta tillfälliga hjärnsläpp, johan]

Ändrat medielandskap

Nog har samhällsdebatten blivit bättre av bloggarnas tillkomst? Papperstidningarna har inte längre monopol på att distribuera texter. Anders Mildner på Sydsvenskans kulturblogg skriver träffande angående Schottenius artikel om Johan Norberg:

För tio år sedan hade en sådan text haft möjlighet att vara sista ordeti diskussionen. I dag är det lätt att se att retoriken faller platt,alldeles oavsett var man står i sakfrågan. Mediernas roll är intelängre att leka mötesordförande och sätta streck i debatten.

På nolltid har det dessutom skapats en blogg där folk kan lägga ut de brev de skriver till DN: öppna brev till dn
Bloggandet har dessutom öppnat upp för en helt ny typ av satir: På ovannämnda sajt finns ett brev från en viss Kurt G Rantzén:

1. Du skall be om ursäkt till mig och Johan Norberg
2. Du skall i Dagens Nyheter införa en rättelse angående de åsikter somtillskrivs Norberg.
3. Du skall läsa och recensera Norbergs böcker
4. Så snart vi liberaler har något intressant att tillföra samhällsdebatten, skall ni se till att vi får rikligt utrymme i era spalter.

Nytt LIS-interfejs med ojämlikhetsdata

Såg nyss att Luxembourg Income Studies har ordnat ett trevligt interfejs för Gini-koefficienter, fattigdomskvoter med mera, alla baserade på disponibel inkomst enligt deras egen ekvivalensskala. Så nu går det lätt att slänga ihop diagram av det här slaget:

(Gini för disponibel inkomst, Sverige och USA över tiden)

Kan fri invandring och generös välfärdsstat kombineras?

Wolodarski skriver läsvärt om den fria rörligheten efter EU-utvidgningen 2004. Fler journalister borde följa upp vilka slutsatser som s, fp och m idag drar av det faktum att de genom att varna för "social turism" och "bidragsrisker" helt i onödan hjälpte främlingsfientliga krafter med argumentationen.

Wolodarski nämner Legrain, författare till boken "Immigrants - your country needs them", och påpekar att även "Legrain medger att välfärdsstaten är en komplicerandefaktor och diskuterar behovet av att strama åt bidragssystemen förnyanlända."

Jag tror välfärdsstats-problemet ofta överdrivs i denna debatt. Så här kan man resonera:

• Jobben tar inte slut vid fri invandring. Invandrare tar inte jobben från Svenskar. När människor kommer hit ökar både efterfrågan och utbudet av varor och arbetskraft: Invandrare behöver också bostäder, mat, tidningar, bussresor och dataspel - och så vidare.
• Välfärdsstaten innebär skatter och bidrag som förändrar incitamenten på ett sätt som skulle kunna vara riskabelt. Men om vi får systemet att gå ihop med svenskar, varför skulle det bli svårare om folk kommer från andra länder? Om invandrare i genomsnitt är lika kapabla att försörja sig själva som svenskar, är saken biff.
• Mot detta invänds ibland att just eftersom Sverige är en generös välfärdsstat, kommer antagandet ovan inte att vara uppfyllt: De som väljer att komma hit, lockas av våra generösa välfärdsförmåner och gör därför att välfärdsstaten blir dyrare.
  
  Denna tes kallas i forskningslitteraturen för "welfare magnets" och det råder viss konsensus om att den inte stämmer:  Folk flyttar ogärna från sitt hemland, och när de flyttar styrs de inte till generösa välfärdsförmåner utan till möjligheter att arbeta och tjäna pengar.
  
  Det finns nämligen en motverkande effekt, låt oss kalla den Vilhelm Moberg-effekten (det var de tappra som drog... de som stannade kvar kallade dem äventyrare), nämligen att de som lämnar sina länder är selekterade och mindre riskaverta.
  
  
• Slutligen kan invändas att en tillräckligt dumt konstruerad välfärdsstat och arbetsmarknad skulle kunna insocialisera nyanlända invandrare och flyktingar i ett passivt bidragsberoende - men det finns inget som säger att en välfärdsstat med nödvändighet måste vara så dumt konstruerad. Och i den mån så är fallet, är stängda gränser snarast en skadlig form av kosmetika.
  

Är Tchad ett stort hot mot Sverige?

Antag - inte helt hypotetiskt - att Sverige vill skicka folk till Tchad för att bygga fred och hindra konfliktspridning. Är det uppenbart att kostnaden för detta är en försvarsutgift och inte en biståndsutgift?

Överflödiga påpekanden:

1. Tchad lär inte invadera Sverige.
2. Om insatsen lyckas någorlunda, har den gjort mer gott än många biståndsprojekt.

(Apropå tidigare fundering om militär- och biståndsutgifter)

Liten länknyhet

I högerspalten finns numera "länkar hit" som leder till lite kod från knuff.se som knyter ihop min blogg med andras i något slags virtuellt samtal.

Konferenser i massor

Pigg på akademisk konferens? Testa denna sida:

För övrigt tar vi fortfarande emot proposals till Ratios augusti-konferens, The economics and politics of institutional change.

Att läsa istället för DN-kultur

I kommentarstråden här diskuterar Norberg och Ehrenberg fattigdom och inkmostmobilitet i USA. Det är bitvis bra nivå på diskussionen - till skillnad från DN-kultur: se här och här

Hur vara god när man reser i ett fattigt land?

Ordet går direkt till Magnus Linton:

3) tiggeri är svårt o ha en klar linje inför. jag försöker låta bli att bara passivt ge bort pengar men i stället köpa så mkt som möjligt i den lägre skalan av ekonomin, dvs informella sektorn; dricka juice i gatustånd, putsa skorna då o då, köpa tidning av kvinnorna på gathörnen i stället för på snabbköpet, inte tvätta kläder själv utan lämna till nån som vill tjäna pengar på det, ofta köpa godis o nötter tuggummi o annat som jag faktiskt VILL ha när sånt erbjuds (vilket det ju gör hela tiden), ge normal dricks (inte tokmycket) om nån ger mig nån service jag faktiskt har nytta av, etc. de gånger jag hyrt bil har jag tex alltid tackat ja till den tvätt som ofta erbjuds av gatugrabbar.

här i bogota konsumerar vi massor av ved till vår öppna spis (bor kallt) o då köper vi alltid av en halvt utslagen man som numera har en rätt stadig inkomst på sin vedförsäljning på bara mej o min tjej. allt detta gäller förstås inte på kuba där den sortens försök att överleva är förbjudna, men i övriga latinamerika försöker jag förhålla mig så. tiggeri är förnedrande för alla inblandade o en praktik man gärna vill undvika att underhålla, men ibland kan man ju inte låta bli.

generellt brukar jag mer försöka stödja sånt som ser ut att ha nån sorts långsiktighet o kvinnor mer än män då jag lever i den kanske sexistiska föreställningen att de är mer ansvarsfulla o att pengar de får oftare går till barn o skolböcker o mat medan mäns pengar mer tenderar gå till sprit o droger.

Jag tycker Linton är synnerligen klok. Notera gärna rådet "inte tvätta kläder själv utan lämna till nån som vill tjäna pengar på det". Gäller det även i rika länder?