Om kommunister, historieförfalskning och den akademiska sandlådan

Jag är skeptisk till statlig historieskrivning, bland annat för att det ofta riskerar bli kontraproduktivt när staten genom upplysningskampanjer ska lära medborgarna saker och ting.

Men givet att det sker, bör det naturligtvis ske balanserat. En upplysningskampanj om brott mot mänskligheten i kommunismens namn är därför inte konstigare än en dito om brott i nazismens namn. Likväl går folk i taket över det förra och inte det senare, vilket onekligen är en smula inkonsekvent och möjligen antyder en överslätande attityd mot just kommunistiskt förtryck.

När statsvetaren Emil Uddhammar i Växjö påpekade att hans egna kollegor vid Växjö universitet fallit i denna fälla, tog han ut svängarna ganska rejält på slutet:

Den intellektuella gulag som Peter Aronsson, Lars Olsson, GunnarOlofsson, Ola Agevall och andra undertecknande forskare vid Växjöuniversitet nu placerat sig själva i är en skamfläck för vårt lärosäte.Studerande bör känna till att kurser vid ämnena historia och sociologigenomförs där historieförnekelsen har sin största koncentration. Allmänheten varnas, och var och en bör särskilt granska de resultat somde undertecknande forskarna vid dessa ämnen torgför, då sanningskravetkan vara åsidosatt också i andra avseenden än då det gällerkommunismens brott mot mänskligheten.

Folk blev (såklart) arga. Professor Uddhammar uppmanades förnumstigt läsa en grundkurs. Rektor fick ta till orda:

Jag ser inte heller något skäl för allmänheten, nuvarande eller kommande studenter att lyssna på Uddhammars varningar. Den kvalitetssäkring som akademin har av såväl forskning som utbildningbygger på beprövade kvalitetssystem och inte på lösa antaganden.

Det vi ser i Smålandsposten är naturligtvis bara toppen av ett isberg av vad som försiggår i Växjö nu. Notera följande passage i Uddhammars senaste replik:

Detta är inte ett personalärende [sic!] utan en fråga om hur sanning ochopartiskhet beträffande några av vår nutida historias allraallvarligaste brott hanteras av lärare vid ett universitet.

Någon har alltså försökt göra ett personalärende av frågan. Suck. Klarar svenska akademiker av en tuff men saklig debatt utan att gå till facket/skyddsombudet/chefen eller börja snacka skit bakom varandras ryggar?

Istället för att spekulera kring vem som ville att vem skulle få sparken, kanske någon vill ta sig an följande frågor:

1. Finns det några normativa skäl till varför brott i nazismens namn är värre än brott i kommunismens namn?
2. Vilka förklaringar finns till att upplysningskampanjer om nazism glider förbi kritik, medan dito om kommunism är jättekontroversiella?
3. Är det bra att en rektor offentligt på detta sätt lägger sig i en debatt genom att kräva att en professor ber om ursäkt för vad han sagt?

Om loss aversion och socialdemokraternas företagarpolitik

Daniel Waldenström på ekonomistas hävdar motsatsen, men min tolkning av Luciano Astudillo med fleras utspel i DN är att socialdemokraterna verkar vara rätt ute när det gäller politiken för småföretagen.

Tanken är att socialförsäkringar ska minska "otrygghetsgapet" mellan anställning och eget företagande. Minska riskerna med att starta eget, helt enkelt. Waldenström - och de flesta borgerliga partier - är mer inne på att öka den förväntade avkastningen av att starta eget.

Det ena utesluter naturligtvis inte det andra, men jag tror det finns åtminstone två skäl att överväga förslag av den typ socialdemokraterna nu tycks vara inne på.

1. De som trots allt är egenföretagare och entreprenörer i dagens Sverige är självselekterade under ganska hårda villkor i ett företagsklimat som inte gynnar småföretag. De är med andra ord extremt drivna och sannolikt inte särskilt riskaverta personer som i stor utsträckning styrs av möjligheten att sälja och tjäna pengar på sin idé. (Anekdotiskt stämmer detta med nästan alla egenföretagare jag träffat).

Formar man politiken på basis av dessa, missar man den riktigt intressanta gruppen, nämligen de som idag inte tagit "steget till eget".

2. Bilden tv illustrerar idén om loss aversion från så kallad prospect theory. (Kahneman & Tversky, nyligen ekonomiprisbelönade). Enligt denna teori, som kombinerar ekonomi och psykologi, har folk avtagande marginalnytta av inkomstökningar, medan vi starkt ogillar att få det sämre. Teorin har ganska starkt empiriskt stöd.

För egenföretagandet torde detta betyda att nersidan spelar stor roll: folk fokuserar kraftigt på risken att ett starta eget-projekt ska misslyckas.

Kanske är det inte så konstigt att Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson uppmanar regeringen att inspireras av s-förslagen?

i? Andra bloggar om: Entreprenörskap, Socialdemokraterna, Luciano Astudillo, Företegarna, regeringen

Journal of Socio-Economics

Det papper som för två år sedan i en tidig version dryftades här, har äntligen landat i en tidskrift:

Bergh, A. 2008. A critical note on the theory of inequity aversion. Forthcoming in Journal of Socio-Economics.

Sammanfattning i två meningar: Fehr & Schmidts QJE-artikel från 1999 har fått bisarrt stort genomslag i förhållande till hur lite den faktiskt förklarar. Människors benägenhet att ibland dela med sig kan istället förstås som ett resultat av två stundom konflikterande normer: omfördelningsnormen (effektiv av försäkringsskäl under riskaversion) och äganderättsnormen (effektiv av incitamentsskäl).

Den vakne inser genast att båda normerna är sårbara för free-riding. Det löser jag i nästa papper :-)

Test av google documents ppt-import

Kan google documents med framgång importera och webpublicera powerpoint-presentationer? Vi testar!

Rejäla skarvningar i Freakonomics

För ett år sedan kunde du briljera i middagskonversationen med anekdoter från Freakonomics. Nu, när nästan alla har läst den krävs det tyngre grejor: John DiNardo i senaste Journal of Economic Literature (dec 2007) öppnar sin grundliga genomgång av boken med följande konstaterande:

Freakonomics is more about "entertainment" than it is a serious attempt at popularization

DiNardo menar att Levitt är minst sagt oklar med vad han menar med att ett fenomen orsakas eller kan förklaras. Som exempel tar han upp följande påstående i Freakonomics:

the typical prostitute earns more than the typical architect

vilket, enligt Levitt, kan förklaras av fyra (!) faktorer: utbud, efterfrågan, hur behagligt jobbet är och vilka särskilda kunskaper som krävs.

Redan här är det underligt, eftersom ekonomer i sina enklaste modeller nöjer sig med utbud och efterfrågan. Dessa beror i sin tur på flera olika faktorer, många fler än de ytterligare två som Levitt nämner.

Ännu festligare blir i fotnot nummer 19, där DiNardo undersöker om Levitts påstående överhuvudtaget är korrekt - vilket det inte verkar vara:

Putting aside the almost insuperable problems of defining prostitution and measurement of hours worked [...] the mean income for "street prostitutes" in Los Angeles was $36 325 in 1989

vilket DiNardo jämför med snittlönen för arkitekter 2004: $66 230. Om det inte hänt något drastiskt med inkomsterna för prostituerade sedan 1989, tycks alltså hela premissen för Levitts fråga vara fel...

Institutioner: konsekvens eller förklaring?

Enligt ny-institutionell teori är institutioner en förklaring till både inkomstnivåer och tillväxt. Men en äldre skola menar attinstitutioner är resultatet av ekonomisk utveckling.

I senaste Kyklos har Paldam och Gundlach en artikel som går igenom forskningen och jämför teorierna, som de kallar Primacy of Institutions PoI (North, Acemoglu) respektive The Grand Transition GT (Kuznets).

Figuren visar de vanligaste hypoteserna inom de två synsätten.

Författarna visar är att båda teorier har gott stöd. De som tror på institutioner som förklaring pekar ofta på samhällsvetenskapens motsvarighet till tvillingstudier: Väldigt lika länder som av någon anledning plötsligt fick olika institutioner (Syd- och Nordkorea, Öst- och Västtyskland, Finland och Estland med flera). Dessa exempel antyder onekligen att socialistiska institutioner är sämre än kapitalistiska på att skapa tillväxt.

Å andra sidan betyder PoI-teorin att länder borde divergera i inkomstnivåer, vilket inte sker. Däremot tycks typen av institutioner konvergera, vilket är helt i linje med GT-teorin, att de flesta länder skaffar sig en viss typ av institutioner när de blir tillräckligt lika. De redovisar även test med Granger-kausalitet som antyder att inkomst orsakar demokrati, snarare än det omvända.

Författarna lyckas inte entydigt döma till förmån för den ena teorin, vilket torde bero på att båda är delvis korrekta: orsakssambandet är dubbelriktat. Icke desto mindre anser de att forskningstrenden just nu är lite väl präglad av tanken på att institutioner förklarar allt.

Artikeln är för övrigt stilistiskt välskriven (vilket artiklar i Kyklos ofta är). Så här skriver de exempelvis lite torrt i en fotnot om Burma:

It appears that the country acquired a unique blend of Buddhist socialism and military cleptocracy, which has been quite effective in preventing development.

Källa: Paldam, Martin, and Erich Gundlach. “Two Views on Institutions and Development: The Grand Transition vs the Primacy of Institutions.” Kyklos 61, no. 1 (2008): 65-101.