Om BNP-tillväxt och höjdhoppsresultat...

Idag hände det igen: En intellektuell vänsterperson viftade med statistik från högerns opinionsbildning, och gjorde en väldig poäng av att högerbudskapet var formulerat i relativa termer:

Jämför man dock i absoluta tal... [konstpaus, och snabbt byte av OH-bild]... får vi en helt annan bild [sus genom publiken].

Denna gång var det professor Walter Korpi som diskuterade Sveriges ekonomiska eftersläpning sedan 1970. Jämförelsen gällde Sveriges och Turkiets utveckling av real BNP per capita sedan 1970. I procent har vi halkat efter, men i absoluta tal är vi ju fortfarande mycket rikare.

Gott så. Men sedan vill Korpi argumentera för varför relativa jämförelser är mindre lämpliga än absoluta, och han använder höjdhoppsresultat (!) för att få hem sin poäng. Resonemanget:

En hoppare som hoppar en meter och förbättrar sig 10 centimeter har blivit 10% bättre - men den som hoppar två meter och förbättrar sig lika mycket, ökar bara 5 procent.

Visst är det orimligt att kräva att höjdhoppare förbättrar sina resultat X procent varje år - men betyder detta att detsamma är orimligt för ekonomiskt välstånd? Låt oss kika på historien. Diagrammen visar världsrekord i höjd sedan 1960 (från wiki) samt real BNP i Sverige sedan samma år (från PWT 6.1, 1996 års penningvärde).

Som synes är det något fundamentalt som skiljer kurvorna åt. Visst skulle man kunna konstatera att BNP-kurvan ökar exponentiellt, samtidigt som höjdhopparna, de jämrans slöfockarna, verkar ha förslappats fullständigt och ser knappast ut att ta 2,50 - någonsin.

Eller möjligen att jämförelsen mellan BNP och höjdhoppsresultat var sällsynt dåligt vald.
---
Detta var f ö första rapporten från denna övning med s-studenterna. Det kommer mera.

Kul med fokalpunkter

Två vänner ska träffas i Stockholm. De avtalar tid, men samtalet bryts innan de hinner säga något om platsen. Nu måste de gissa, inte bara vart den andre går, utan också vad den andre tror att man tror om honom. Och vart den andre tror att man själv tänker gå.

Det blir mycket gissande. Men ofta löses dylika problem tack vare så kallade fokalpunkter (från wiki):

a Schelling point (also called focal point) is a solution that people will tend to use in the absence of communication, because it seems natural, special or relevant to them. The concept was introduced by the Nobel Prize winning American economist Thomas Schelling in his book The Strategy of Conflict (1960). In this book (at p. 57), Schelling describes "focal point[s] for each person’s expectation of what the other expects him to expect to be expected to do."

Inspirerad av Schelling uppfann jag för några år sedan fokalpunktsleken, som jag ibland roar (och oroar) mina vänner med. Folk deltar i par, och får av lekledaren en kategori (strikt sett en mängd). Deras mål är att utan kommunikation på en given signal säga samma element i kategorin.

Man börjar lämpligen lite lätt med kategorin böcker, varpå de flesta efter några sekunders betänketid säger "bibeln" helt synkroniserat. Men bara genom att röra sig från böcker till tidningar eller filmer blir det betydligt svårare.

Kuriosum: Ungefär 50% tycker att fokalpunktsleken är kul. 30% tycker den är rätt trist. En femtedel blir arga, av skäl jag aldrig förstått.

Nåväl: För att ta reda på om det finns en fokal mötesplats i Stockholm (och för att testa om google documents håller vad det lovar när det gäller formulärinmatning), har jag skapat en onlineversion av fokalpunktsleken. En del andra eventuella fokalpunkter som jag grunnat på testas också.

Gör fokalpunktsleken här! (tar 1-2 minuter). (Anonymt - svaren identifieras med datum och exakt klockslag). När tillräckligt många svarat, återkommer jag med resultaten!

(Vänligen diskutera INTE era konkreta svar i kommentarstråden, men berätta gärna om sidan visas som den ska, är trögladdad eller bökig)

Svenska journalister omöjliggör hyresreform?

Lisa Bergman skriver intressant om marknadshyror i Fokus. Men kan någon bekräfta följande anekdot i artikeln?

På moderaternas stämma för ett par år sedan lär Mikael Odenberg haförespråkat marknadshyror, varefter en parant dam i publiken reste sigoch förklarade att »Ja Mikael, det förstår du väl, att det härbudskapet kan jag omöjligt kommunicera till mina väljare på Östermalm.«

Oavsett vilket, har Bergman identifierat en annan nyckelspelare som bromsar förändring: Journalistkåren!

I huvudstaden bor dessutom landets mer tongivande journalister somvarnat för risken att »vanligt folk« (som de själva) inte ska ha rådatt bo i innerstan om de skulle tvingas betala vad hyresrätten är värd.Kristina Widestedt är forskare i medie­etik vid Stockholms universitetoch hon är övertygad om att det finns journalister som skriver i egensak.

– Tittar man på var journalisterna bor och vilken samhällsgrupp detillhör i Stockholm är det självklart att frågan om hyresrätter angårmånga mediemänniskor personligen, säger hon.

Den som vill ändra bostadspolitiken har alltså ett litet pyssel att ta tag i: Kan man hitta en övergång som gör att de som gynnas av dagens system också vinner på en övergång till marknadshyror?

Förmodligen är det möjligt - men det krävs något betydligt fiffigare än idén att hyrorna långsamt ska få närma sig jämviktspriser (vilket verkar vara huvudtanken i den senaste utredningen...)

Powered by ScribeFire.

Utredningsväsendet möjliggjorde den svenska pensionsreformen?

Enligt standard public choice teori är det alltid politiskt gynnsamt att införa ett generöst pensionssystem: Man lovar förmåner till dagens gamla, finansierade med skatter på deras barn - som till stor del inte har rösträtt när reformen införs.

Men av samma skäl, borde det vara ursvårt att rulla tillbaka sådana system: Vem vill sänka pensionerna för dagens röstberättigade, för att diffusa framtida generationer inte ska duka under av skattebördan?

I de flesta länder, har det - helt enligt teorin - varit betydligt enklare att införa pensionssystemen än att reformera dem när barnafödandet plötsligt kastar omkull de kalkyler som rådde när de infördes. Sverige är dock ett festligt undantag.

En ny artikel diskuterar hur detta var möjligt:

Selen, J. and A. C. Stahlberg. 2007. "Why Sweden's pension reform was able to be successfully implemented." European Journal of Political Economy 23:1175-1184.

Författarna visar, att tack vare att det nya systemet fasas in under en 16-årsperiod, kunde en reform genomföras utan att skapa ilskna pensionärer: När det nya pensionssystemet infördes påverkades inte de som var äldre än 62 år. För tillräckligt många av de arbetande sänktes inbetalningarna till systemet mer än den förväntade pensionen. Det fanns alltså en majoritet som gynnades av reformen när den infördes.

Simuleringar i artikeln visar dock att majoriteten skulle ha krympt ju längre reformen dröjt. Det var med andra ord tack vare god framförhållning som reformen kunde utformas så att den var politiskt möjlig att genomföra.

Den möjlighet som finns att fasa in ett nytt system utan att en majoritet av väljarna missgynnas av reformen krymper med tiden. I många länder som ännu inte genomfört någon reform, kan det alltså redan vara försent.

Hur kommer det sig då att Sverige var ute i så god tid? På den punkten säger författarna ingenting. Men min favoritförklaring - det svenska utredningsväsendet - ligger onekligen ganska bra till...

Powered by ScribeFire.