Nu finns det nog fog att säga att vi fått en svensk version av Science Wars, som jag tidigare ältat här.

Maud Eduards m fl skrider till Eva Lundgrens försvar på DN-debatt. Deras budskap är att de akademiker som för Uppsala universitets räkning granskat Lundgrens forskning, inte begriper sig på den hermeneutiska forskningstraditionen. Därför skulle deras kritik mot att Lundgrens forskning saknar ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet falla:

"I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening " heter det i artikeln.

Detta märkliga debattinlägg slår mot själva grunden för det rationella akademiska samtalet. Budskapet är att granskarnas forskningstradition lägger för stor vikt vid hypotesprövning och entydiga fakta för att de ska förstå Lundgrens forskning. Lundgren är nämligen hermeneutiker. Tydligen är innebörden av detta att professorer i vetenskapsteori och statsvetenskap inte har kompetens nog att bedöma om det Lundgren skriver är vetenskapligt.

Självfallet ser världen annorlunda ut från olika perspektiv. Självfallet kan ingen forskare någonsin fullständigt frigöra sig från subjektiva värderingen. Just därför är det svårt att vara forskare, och på många sätt extra svårt att samhällsvetenskaplig forskare. Av detta skälv är också intersubjektiviteten - möjligheten att kontrollera andra forskares källor och tillvägagångssätt - synnerligen viktig.

Eduards m fl resonerar dock som om dessa svårigheter betyder att en forskare kan påstå att det förekommer ritualmord, för att sedan vifta bort jobbiga frågor om underliggande källdata och bevis, eftersom bara positivister pysslar med dylikt.

Underligt utfall mot feministisk forskning och kvalitativ metod

I artikelns sägs vidare att det är problematiskt att feministisk forskning och kvalitativa angreppssätt har låg akademisk status och inte ens förstås som egna kompetensområden. Med andra ord: Dylik forskning inte ska behöva utsättas för den sedvanliga vetenskapliga proceduren med hypotesprövning, ej heller ska forskare behöva lämna ut data till andra som är nyfikna på eller kritiska till resultaten.

Om Eduards med medförfattare är representativa för forskare inom dessa fält, är det inte så konstigt att just dessa fält har låg akademisk status. Det faktum att de nämner feministisk forskning som exempel innebär att många  som forskar kring kön får det betydligt svårare: Hur övertygar man skeptiker om exempelvis patriarkatets existans om man inte anser att påståenden om olika fenomens existens behöver verifieras och styrkas med observationer?

Lika underligt är utfallet mot kvalitativ metod: I många fall skulle jag exempelvis hävda att kvalitativ metod är att föredra framför kvantitativ just när det gäller att beskriva verkligheten och få användbar kunskap om densamma.

Mer diskussion:

Se Dennis och LouiseP samt dibbuk.
Granskarnas rapport.
Bo Rothstein och Anne-Marie Morhed i DN i somras.