Det finns intressanta likheter mellan SVTs dokumentärer om folkpartiet (tidigare kommenterat) och socialdemokraterna. Programmen tar ställning för de progressiva inom båda partierna, mot pragmatiker, populister och maktlystna.
Inget av programmen lär skada opinionssifforna: För folkpartiets del stärktes bilden av att fp numera vågar tala klarspråk om problemen med invandringen, för socialdemokraternas del gjorde programmet tydligt att kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring inte blir s-politik sålänge Göran Persson får bestämma.
Programmen verkar snarare vända sig till en mindre skara initierade debattörer kring respektive parti. S-dokumentären framställde subtilt och raffinerat de progressiva feministerna som tänkande, idédrivna och framsynta. Få bra argument mot en individualisering framkom. Detta påverkar den interna debatten inom partiet. Så här funderar exempelvis Jonas Morian maa programmet:
Jag är generellt ingen anhängare av någon form av kvotering, och jag kallar mig inte feminist. Trots det gjorde tv-programmet i går mig ännu mer övertygad än tidigare om att kvotringsanhängarnas argument var de bästa och att den socialdemokratiska partiledningens motstånd var direkt korkat.
Kanske är det så att SVT-dokumentärerna vänder sig till så kallade grästoppar snarare än till de stora väljarskarorna?
Ett kuriosum i sammanhanget är att Margareta Winberg berättade att hon började driva frågan om delad föräldraförsäkring efter att ha suttit i telefonväkteri i radio, när någon från "liberal ungdom" ringde in och argumenterade för en delning.
Mer läsvärt hos Erik.