Om det gamla och det nya folkpartiet (maa SVT-dokumentären)

SVT:s dokumentär (dokument inifrån) om folkpartiets omsvängning kan ses här. Trots att det knappast saknas kommentarer från bittra före detta folkpartister i den svenska bloggosfären, kommer här några enstaka funderingar:

1. Ofta när jag ser mediabilden av något jag själv har god insyn i, slår det mig att mediabilden är helt uppåt väggarna fel. Så var det inte med fp-dokumentären, som gav intryck av att vara oerhört väl researchad. Möjligen kunde nämnts att Johan Jakobsson efter Bengt Westerbergs avgång var mycket aktiv för att få Anne Wibble vald till ny partiledare - för att sedan plötsligt dyka upp som Maria Leissners högra hand. Men det är ju mest ett litet kuriosum.

2. Det är naturligtvis inget scoop att hitta dokument som avslöjar att fp hade målet att bli största borgerliga parti, och det krävs inte att man letar i Riksarkivet, ackompanjerad av kusliga stråkar, för att belägga detta.

3. Många i fp tycker nog att populismen har varit värd sitt pris, partiet gick ju trots allt från under 5 till 13 procent. Men av historien har vi lärt oss att det är fullt möjligt att vara ett antipopulistiskt liberalt parti, och ändå få tvåsiffriga valresultat:

1988 gick fp till val på budgetåtstramningar, sänkt skatt för de rika, fick s som huvudmotståndare och bjöd miljöpartiet på gratisuppmärksamhet genom att Westerberg som enda partiledare tog (och förlorade) en TV-debatt mot Åsa Domeji.

Trots dessa strategiska vansinnesbeslut landade fp på 12,2 procent. Några månader efter valet föreslog socialdemokraterna sänkt skatt för de rika, och drog tillbaka flera expansiva vallöften.

Strategin för det gamla folkpartiet gav således hyfsat många väljare, hyfsat politiskt inflytande (trots att partiet hamnade i opposition) och väldigt stolta partimedlemmar (efter valet 1988 kom den klassiska bildekalen "skyll inte på mig - jag röstade på folkpartiet").

Återstår att se vad det nya folkpartiet kan mönstra.

Andra bloggar om: folkpartiet, populism

Comments

[JFE]

Jag blev också klart imponerad över dokumentären, och blev än mer fundersam på vilket parti det ska bli i höstens val.

Frågan är ju vad som finns kvar i Leijonborgs och Jakobssons fickor, det enda kvarvarande är ju att driva en begränsad invandring. (Vilket ju fp för övrigt har gjort i praktiken i regeringsställning, minns Friggbo och visumtvånget samt den skärpning av flyktinglagstiftningen som hon genomförde.)

Men apropå dokumentären kan jag inte annat än dra mig till minnes lite gamla artiklar:

"Med dagens moderatledda borgerlighet kommer väljarna då och då -- när de är trötta på socialdemokraterna -- att rösta fram en borgerlig regering. Maktövertagandet ses i första hand som en moderat framgång och ackompanjeras av skallet från näringslivshöger och ungmoderater: 'Äntligen kan välfärdsstaten avvecklas!' Att de s-väljare, inte sällan kvinnor i storstäder, som på jakt efter förnyelse dristade sig till att rösta borgerligt snabbt drar öronen åt sig och återvänder till socialdemokratins trygga famn är definitivt inget att förundras över.

Enda sättet att varaktigt lösa problemet är att förstärka den borgerliga vänstern, så att borgerligheten permanent förmår locka fler socialdemokrater. Det enda parti som har verkliga förutsättningar att ta sig an denna uppgift är ett socialliberalt parti, som folkpartiet."

"Ett varaktigt borgerligt maktövertagande kräver ... att tyngdpunkten inom det borgerliga blocket förflyttas -- från nykonservatism till socialliberalism. Häri ligger mittens uppgift inför framtiden."

Det var tider det. Och ligger ju onekligen rätt nära Johan Jakobssons analys, men tack och lov saknas invandringaskortet.

Tycker fö att POP skötte sig väl i teveprogrammet.

Värst var väl att både Leijonborg och Björklund inte ville erkänna Venstrekopplingen.

[bergh]

här får jag uppdatera läsarna en smula, känner jag: citaten är från debattartiklar av bergh, ullenhag och ernestam i lite olika konstellationer (på tok för gamla för att finnas på nätet -
stort tack till JFE som måste ha sparat dessa pressklipp).

Vi tyckte väl väsentligen att fp borde vara tydligt i regeringsfrågan utan att för den sakens skull högervrida sin politik.

Av författartrion är det bara ullenhag som kämpar på i partiet, och hur det gick när partiledningen kryddade hans integrationsrapport skildrades väl utmärkt i dokumentären...