Hur motverkar man stendammslungor i Kina?

Idag fortsatte P1s Kalibers serie om hur Kina exporterar stenar som slipats utan skyddutrustning, med den sannolika effekten att arbetarna får dammlunga (silikos) och dör (inte så ombloggat, förutom att Mattias på höjden nämner det som en av den globala ekonomins konsekvenser.)

Två frågor har hittills ägnats ganska lite utrymme i programmet: Vem bär skulden, och vad bör man göra?

Kina saknar inte arbetarskyddslagstiftning: Det finns lagar om övertid och krav på minst en ledig dag i veckan. Hur kommer det sig att detta prioriterats framför lagar om skydd så att dödliga sjukdomar undviks? Två uppenbara skäl är att Kina saknar fria fackföreningar och fri media.

Detta leder således till frågan: Bör man idka handel med diktaturer? I programmet berättades om en smyckestillverkare som nu skulle sluta köpa sten från Kina. Det kanske dövar ett enskilt samvete, men för att en handelsbojkott ska fungera måste den lösa ett koordinationsproblem som innefattar hela världen. Det är mer sannolikt att handel och omvärldskontakter påskyndar Kinas demokratisering.

Här skulle analysen kunna ta slut - men omvärldskontakter påskyndar demokratisering betydligt mer då omvärlden använder sitt inflytande. Det gäller företag som idkar handel, lika väl som vid politiska besök och akademiska sammanhang (antalet kinesiska post-docs runt om i världen har mångdubblats de senaste åren).

Det är således inte den globala ekonomin som är boven, men handel allena är heller icke lösningen. När det gäller handel med diktaturer, ter sig idén om företagens sociala ansvar ganska rimlig: Om man inte markerar missnöje med diktaturen, legitimerar man den.