onsdag
okt152008
En teori om optimal smarthet
15 okt 2008, kl 11:56 | Samhälle och politik, mini-essay
Går det att vara för smart för sitt eget bästa?
En stor del av fördelarna med att vara smart, kommer av det faktum att andra inser att du är smart. Det är så du får status, uppskattning och bekräftelse.
Men under två ganska realistiska antaganden kan det visas att det går att vara för smart. Dessa antaganden är:
1. Det krävs ett visst mått av smarthet för att uppskatta andras smarthet.
2. Smarthet är normalfördelad (eller åtminstone inte likformigt fördelat).
I bilden jämförs två smarthetsnivåer, A och B. Jag har antagit att det finns ett avstånd x som beskriver hur mindre smarta personer ser på smarta personer:
Samtidigt är det fler som kommer att tycka att person A är konstig. Dessutom finns det en hel del som inser att de själva är smartare än B, och kanske irriterar sig på B-personers stora framgångar.
Om någon matematiskt hugad vill slänga på lite integraler och formalisera modellen är det bara att säga till.
Själv bidrar jag med ett anekdotiskt exempel på en svensk forskare och samhällsdebattör som nog tyvärr är snäppet för smart för att slå igenom: Germund Hesslow.
Någon som håller med? Någon som bara tycker han är obegriplig?
En stor del av fördelarna med att vara smart, kommer av det faktum att andra inser att du är smart. Det är så du får status, uppskattning och bekräftelse.
Men under två ganska realistiska antaganden kan det visas att det går att vara för smart. Dessa antaganden är:
1. Det krävs ett visst mått av smarthet för att uppskatta andras smarthet.
2. Smarthet är normalfördelad (eller åtminstone inte likformigt fördelat).
I bilden jämförs två smarthetsnivåer, A och B. Jag har antagit att det finns ett avstånd x som beskriver hur mindre smarta personer ser på smarta personer:
- Personer som är smartare än A-x inser att någon med smarthet A är smart, och ger vederbörande uppskattning och beundran.
- Personer med smarthet mindre än A-x, tycker bara att någon med smarthet A är konstig, kufig och obegriplig.
Samtidigt är det fler som kommer att tycka att person A är konstig. Dessutom finns det en hel del som inser att de själva är smartare än B, och kanske irriterar sig på B-personers stora framgångar.
Om någon matematiskt hugad vill slänga på lite integraler och formalisera modellen är det bara att säga till.
Själv bidrar jag med ett anekdotiskt exempel på en svensk forskare och samhällsdebattör som nog tyvärr är snäppet för smart för att slå igenom: Germund Hesslow.
Någon som håller med? Någon som bara tycker han är obegriplig?
Reader Comments (23)
http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/10/12/vad-har-du-for-iq/
Om min teori stämmer, finns det ganska många som tycker niclas och folket i hans kommentarsfält är konstiga :-)
En person som slår mig som riktigt smart, men som har lite kommunikationsbekymmer, är Dan Little:
http://www.understandingsociety.blogspot.com/
Jag kanske avslöjar mig själv här för mycket, men jag brukar få avsätta en dryg timme och tre koppar kaffe, för att ta mig igenom - och faktiskt begripa - vad det är han vill ha sagt. Oftast är det värt mödan. Men jag tror att mediansnubben/snubban nog bara tycker att han är jättekonstig.
Om person a med smarthet på nivå A har tillräcklig social förmåga så borde person c på nivå (B-x) kunna uppskatta a's smarthet upp till nivå B, men inte längre. Alltså, för person c är det ingen skillnad på någon som är smart på nivå A eller på nivå B.
Konstig kan man vara på så många sätt annat än att vara konstig för att man är smart, så jag tror personligen inte att det behöver vara en jättefaktor.
Däremot kan jag av erfarenhet säga att om du tar person c och placerar i en grupp med människor som befinner sig på nivå A så kommer c definitivt känna sig alienerad och uppleva de andra som konstiga.
Förmågan smartisen har att 1. Förmedla sin smarthet så att alla "mindre smarta" förstår (som gummo också säger) och 2. Att förmedla sin smarthet så att den "mindre smarta" endast känner sig marginellt dummare (=att inte vara besserwisser...).
Haller med om Hesslow!
"Ett kanske inte perfekt exempel, men ändock, är KLF och discordianismen."
KLF? Ar inte det lite val 80 ...
;)
Och det är helt riktigt - givet att fördelningen är symmetrisk och entoppig.
Ang. KLF - vad tusan pratar ni om?
"Mediocrity knows nothing higher than itself, but talent instantly recognizes genius."
Om man är en riktigt bra kommunikatör kan man säkert ha en intelligens uppe i högra sidan, men ett X som sträcker sig över mer än halva grafen.
Ta programmet "snillen spekulerar" som SVT brukar köra med nobelpristagarna som exempel. Vissa av dem är briljanta talare och man blir fascinerad över deras intellekt, vissa är så usla kommunikatörer att man närmast hade trott att de är tappade bakom en vagn om man inte vetat varför de var där (exempel var när Prescott fick ekonomipriset, jag betvivlar inte att han är mycket intelligent, men han framstod ju nästan som intellektuellt handikappad och var helt oförmögen att förklara grundläggande ekonomiska samband för sina nobelprisvinnande kollegor som nog var precis lika supersmarta...och jag upplevde honom som mycket märklig).
Har aldrig varit med om att jag (medvetet) uppfattat någon som alltför smart -- men visst händer det att folk tråkar ut mig med saker jag inte riktigt begriper. Det har påfallande ofta med postmodernism att göra.
Den som har bristande förmåga att kommunicera kallar inte jag för smart -- men jag ser nog inte hög IQ och smart som helt synonyma begrepp. Det är för all del få saker som är så utmanande (och utvecklande) som att förklara något svårt för någon som tycker att det är ännu svårare än vad man själv gör.
Däremot blev jag kanske lite förvånad att Bergh som jag fått uppfattningen är en feminist (?) diggar Hesslow. Hesslow har ju inte minst gjort sig känd för *kraftig* polemik mot diverse feministiska påståenden (exempelvis artikeln "Jämställdhet eller likformighet"*. Ofta tänkvärt, men ibland faktiskt inte helt hållbart.
*http://www.mphy.lu.se/avd/nf/hesslow/POPMEDIA/Politik/pdf_filer/J%C4MST%C4LLDHET%20ELLER%20LIKFORMIGHET.htm
Tyvärr kan man aldrig förklara det för resterande alfabet. Man får helt enkelt irritera sig och ta skit.
Låt oss säga att en person har en tanke, den tanken tar jag och spinner vidare på känns det som, jag vrider och vänder på den för att härleda de olika attributen som skulle kunna påverka tanken. Nu är det så att det blivit ett problem. När jag sedan vill förmedla mina tankar som jag nu har vidareutvecklat så är det svårt att på ett pedagogiskt sätt förklara. De tycker att jag har konstiga tankar och därför får jag inte den responsen jag vill. Jag vill ju att de ska bolla vidare på mina tankar men det är sällan de hänger med. Pratade statestikproblem med en professor för inte så länge sedan och där kändes det som att han förstod mig. Sen är det så att saker som är självklara för mig "glömmer" jag bort att förmedla för jag lägger allt mitt fokus på att vrida och vända på allt.
Har utfört mensas iq test och låg på cirka 120, jag vill inte utge mig för att vara något geni men det känns som om jag tänker djupare än andra. Jag har också väldigt lätt för att se på personer vad de tänker, om man bortser från kroppsspråket som avslöjar varenda tanke. Arbetade ett tag på butik där jag kom i nära kontakt med människor. Här började jag att alltid titta efter förändringar runt munnen för jag tycker att muskulaturen kring munnen avslöjar så mycket mer än vad ögonen gör. Detta har jag fått ändra på, för att det är jag märker att många har problem med att dom inte får ögonkontakt. Har återgått till att få ögonkontakt för det känns som om man får närmare kontakt med människan. Men analysen blir därför lite bristande.
Jag har ett väldigt bekymmer här för att iqn är enligt mig ett mått på problemlösning där man måste ta olika variabler i beaktning. Men samtidigt kan det blir besvärligt för man börjar genast leta efter ett samband och då man inte finner sambandet med det ena tankesättet. Till exempel: säg att det är ett problem där man ska ange nästkommande siffra 1,2,X och X är inte lika med 3. Ja, då får man titta till strukturen på siffrorna att X till exempelvis skulle vara 8 för att 2:an är en vidareutveckling på 1:an och eftersträvar att bli en 8:a. Och det jag menar med det är att man fastnar i ett tankesätt som man anser kan vara lösbart och där försöker man hitta lösningar istället för att gå vidare "mainstream" och finna att X=8.
Det största problemet och det jag tycker är mest intressant är hur man skulle tänkas kunna reda ut EQ begreppet. EQ är så mycket mer än IQ för det gör att du analysera och interagera med människor på ett bättre sätt. Men det är så svårt då man inte kan belysa om man har högt värde EQ eller lågt. Då jag pratar med psykologer känns det som om jag vet exakt vad de tänker och det gör att det blir en utmaning. Jag säger en sak och analyserar sedan på vilka olika sätt de skulle kunna tolka det jag säger. Då jag kommit fram till största sannolikheten så försöker jag att styra dom på rätt väg genom att lägga ut de saknade pusselbitarna. Känns som om jag genomskådar dom men jag kanske bara känner så. Kanske jag har för livlig fantasi helt enkelt.
Åter till problemet, antingen är jag mindre begåvad eller så är jag för smart för mitt eget bästa genom att jag har svårt att förmedla mina tankar rent vokabulärt. Och då känns det lite som att jag besitter ett handikapp. Vad tror ni?
Imponerade bra blogg!
Dock, smarthet kan uttryckas på olika sätt. Hög IQ medför inte nödvändigtvis att man förstår sociala koder. Å andra sidan kan det vara rationellt att väga fördelarna av att visa framgång mot avigsidorna. Avundsjukan kan kompenseras av glädjen man känner av att visa att man är smartare. Dessutom kan avundsjukan bekräfta värdet av smartheten. Att vara beroende av andras bekräftelse kan vara ett uttryck för svaghet. En smart människa bör förstå detta och kunna lösa det, vilken kanske leder till att behovet att framstå som smart minskar.