Om internet, transparens, Morozov och Nils Gustafssons avhandling

I en bokhandel i USA i våras plockade jag upp Evgeny Morozovs “To save everything, click here”, läste ett kapitel och lade ner den igen.

Boken verkade vara cynisk, sarkastisk och mellan raderna anade jag uppfattningen att det som sker på nätet inte händer “på riktigt”.

Sydsvenskans Anders Mildner visade sig vara av snarlik uppfattning:

Morozov [är] undflyende och pendlar ständigt mellan ytterligheter: han kan vara filosofisk, djuplodande och noggrant faktakollande […] samtidigt trivs han nog lite för bra i rollen som kättare i internetreligionens tidevarv, varför boken också är sprängfull av tröttande sarkasm, skadeglad ironi och raljanta utfall. Dessutom är han ständigt motsägelsefull och sällan eller aldrig redo att nagelfara sina egna slutsatser på samma sätt som han själv gör med andras.

Svenskans Pelle Snickars är mer positiv:

Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv … det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer.

En av de bästa diskussionerna hittade jag emellertid på slate, där  Farhad Manjoo sätter fingret på något hos Morozov som jag tycker mig känna igen hos andra nätskeptiker (om uttrycket tillåts). Manjoo skriver:

[F]or someone who’s so aggressively skeptical of the industry, you’re strangely inclined to accept its marketers’ most overhyped claims about the potential of their wares. Without citing much evidence, you take tech boosters at their word that, among other things, predictive policing will “eliminate” crime, dubious “truth-detection” software will “eliminate” lying in politics, gamification really does change people’s behavior […]

Mönstret jag tycker mig se är att nätkritiker tar fasta på extremt högt ställda förväntningar och gör en poäng (ibland berättigad, ibland mer pompös) av att dessa inte uppfylls.

Ett klassiskt exempel är väl när Bo Rothstein på basis av ett ganska litet och selektivt urval (självgoogling?) konstaterade att bloggarna inte tillför demokratin någonting (kommenterat bl a här och här).

Jag får liknande tankar när jag läser i den kloke Nils Gustafssons avhandling, även om Nils inte är i närheten av att klampa på som Rothstein och Morozov. Några citat ur avhandlingen:

This dissertation is about whether social network sites have the potential to
bring about more equal participation. … The idea that social network sites might form a basis for drawing previously unengaged citizens into political action has much to say for it. Social network sites reduce the costs of participation, offer a more efficient information structure, and allow for faster recruitment processes.

Nils slutsats, på basis av SOM-data från 2010 för 1653 individer, är att sociala medier inte minskar ojämlikheten i politiskt deltagande.

This paper uses unique data on the political uses of social network sites in Sweden in order to study whether the participation through Facebook and other social media services reduces inequality. The answer is that they do not: resource factors such as education are even more important in explaining participation through social media than through other channels.

Jag har inga invändningar mot den slutsatsen. Men frågeställningen innebär att sociala medier utvärderas gentemot en högt lagd ribba: Leder de till ökad jämlikhet i politiskt deltagande? Men jag har svårt att se sociala medier ens teoretiskt skulle ha denna effekt. Jag letar teorier i avhandlingen, och hittar – Castells (!):

Alternatively, ICT-enabled network structures even make hierarchical organisation impossible and render nation states redundant (Castells 2000: 19, British Journal of Sociology 51(1): 5-24).

Det ska medges: Den som läst Castells och faktiskt trodde att den nya tekniken skulle göra hierarkisk organisering omöjlig och nationalstater överflödiga, blev nog besviken.

Badplatser uppstår där folk badar: Om sociala normer och institutionell förändring

Stadsplanering får nästan alltid ge sig om den konflikterar med hur folk faktiskt beter sig. Bilden nedan (från vhamnen.com) visar vad som formellt sett inte varit badplats, men där folk lik förbaskat badat sålänge jag kan minnas.

Hur man kan bygga en trätrappa ned till havet, gjuta ett antal betongfundament i ythöjd och sedan insistera att det inte är en badplats, är förvisso en intressant fråga. Men varför lyckades kommunen inte upprätthålla sina egna regler? Denna sommar har tillkommit en badstege och ett ytmaterial som ska minska risken för halkolyckor (alger gjorde betongblocken förädiskt hala).

För att upprätthålla regler, måste öveträdelser på något sätt straffas. I straffandet måste människor vara inblandade. Visst kunde ett batteri av ordningsvakter ha anställts i syfte att hänvisa badande till de officiella badplatserna bara några hundra meter söderut eller norrut. Det skulle ha blivit dyrt, lett till dagliga konflikter, och framför allt: badvakterna skulle blivit starkt ogillade.

Kommunen försökte ett tag istället med en nästan lika orimlig lösning: Badvakterna vid Scaniabadet gavs explicita instruktioner om att inte badvakta vid sundspromenaden. (Som tur är testades mig veterligen aldrig exakt vad vad detta innebar).

Vad är slutsatsen? Man skulle kunna konkludera att det är svårt för en offentlig makt att upprätthålla formella regler som merparten av medborgarna uppfattar som orimliga, men det stämmer inte riktigt. Det finns sannolikt lagar och regler som de flesta finner orimliga, men samtidigt inte har något uppenbart egenintresse av att motverka.

Dessutom: En avgörande faktor i detta och liknande fall är förmodligen att regeln saknade ett uppenbart förnuftsbaserat motiv. Många som försöker upprätthålla en regel vädjer till en kombination av förnuft och social effektivitet genom att resa frågan "Hur skulle det se ut om alla som ville badade här?"

Efter som svaret på den frågan ('alla som vill badar redan här, och det ser idylliskt ut'') i det här fallet var uppenbart för alla inblandade, var det nog bara en tidsfråga innan sundspromenaden skulle bli en officiell badplats.

Jag skulle därför snarare formulera slutsatsen så här: Regelbrott som kan försvaras av många med förnuftsbaserade argument, och som har ett egenintresse i frågan, föregår förändring av de formella institutionerna.

Vem använder RUT, vem slår kvinnor och andra statistiska klurigheter

Aningen sent tänkte jag kommentera debatten om vem som använder RUT. Jag har glömt de exakta siffrorna, men i gengäld kan den teoretiska modellen - ett cirkeldiagram - tillämpas för att besserwissra i andra debatter också.

I diagrammet har befolkningen delats in i två ömsesidigt uteslutande grupper: Höginkomsttagare (A) och icke höginkomsttagare (B). Dessutom har de som uppfyller en tredje egenskap - använder RUT-avdraget - markerats med en röd streckad tårtbit (C).

Som synes gäller följande:

1. Bland höginkomsttagare är RUT-användande betydligt vanligare än bland andra.

2. De flesta som använder RUT är inte höginkomsttagare.

Båda är sanna uppenbart sanna, vilket framgår av cirkeldiagrammet.

Det är således tämligen tokigt att ordna en debatt mellan någon som hävdar 1 och någon som hävdar 2. Det ter sig också underligt att påstå att 1 skulle vara riktigare än 2, eller vice versa.

Av cirkeldiagrammet framgår för övrigt också följande:

3. De flesta använder inte RUT.

OBS: Bilden är inte skalenlig på något sätt. Orsaken till att den skenbara diskrepansen mellan olika debattörers syn på Almega-statistiken blev så stor, är att höginkomsttagare är väldigt sällsynta.

Så till debatten om våld mot kvinnor.

Låt A vara alla med valfritt orsaksattribut (alkoholist, man, nybliven arbetslös, taskig fadersrelation eller liknande), låt B vara de som saknar detta attribut och låt C vara de som slår kvinnor.

Följande gäller:

1a. De med orsaksattributet är överrepresenterade bland de som slåss.

2a. De flesta som slåss saknar orsaksattributet.

I debatten uttrycks 2a ofta i vaga termer (kvinnomisshandlaren kan vara "vem som helst" eller är oftast en "helt vanlig familjeförsörjare" eller något ditåt). Detta ökar såklart chansen att den oundvikliga radiodebatten i p1 blir rejält infekterad. Programledare kan nämligen inte förväntas reda ut enkel statistik på detta sätt.

Naturligtvis gäller även följande:

3a. De flesta slår inte kvinnor.

I debatten om kvinnovåld (dock ej i RUT-debatten) tenderar även detta att uppfattas som ett provocerande påstående, varför även denna "åsikt" brukar vara representerad i debatten, som då blir fullständigt outhärdlig.

Flygplatsbokmotsägelser

En av de egenskaper som kännetecknar flygplatsböcker är den föga Popperianska metoden för att styrka sin tes: Författaren räknar upp exempel efter exempel på att  tesen stämmer. Läsaren är övertygad redan efter två bra exempel, och hittar författaren ett tredje exempel är saken biff (och tesen naturlag).

Men: Eftersom verkligheten sällan är helt svart eller vit, händer det att olika flygplatsböcker lanserar till synes motsatta teser, var för sig tämligen övertygande.

Exempel 1:
I Freakonomics är tesen att det finns en "hidden side of everything", att intuitionen ofta leder fel, men att logiskt, ekonomiskt tänkande leder rätt.

Dess motsatspar är Blink, med tesen att intuitionen, ("the kind of thinking that happens in a blink of an eye, [...] those two seconds") är rationell och ofta leder rätt.

Böckernas teser är naturligtvis inte oförenliga: Ibland leder intutionen rätt och ibland leder den fel. (En bok med detta som tes, skulle dock inte sälja särskilt bra)
.
Exempel två:
 
Caplans "The myth of the rational voter" driver tesen att folk i allmänhet är irrationella, har fel och att experter ofta vet bättre. Surowieckis tes i The wisdom of crowds är att folk tillsammans vet bättre än enskilda experter. Båda är mycket bra.

(En annan bra sak med flygplatsböcker är att man inte behöver läsa dem: Baksidestexten, recensioner eller undertiteln ger ofta en bra bild av bokens huvudtes - och de olika kapitlena är som sagt ofta bara olika exempel på att tesen håller. Av böckerna ovan har jag exempelvis ägnat Blink ungefär två sekunder.)

Exempel 3:

Hmm... Jag behöver ett tredje exempel för att den här tesen ska flyga... Någon?

Derivator och krisrapportering för den ständige optimismen

På årsbasis föll BNP 6,5 procent under första kvartalet, meddelar DN. Men jämfört med sista kvartalet 2008 var fallet bara 0,9 procent. KI-chefen Mats Dillén kommenterar:

- Det tyder på att BNP-fallet håller på att bromsa in, och möjligen på att vi går mot en stabilisering.

Samma sak gäller det oväntat höga inköpschefindexet för industrin, också i DN:

Inköpschefsindex, som mäter temperaturen i industrin, steg kraftigt från 38,8 i april till 43,7 i maj. Men siffran ligger fortfarande en bra bit under 50-strecket, vilket betyder attaktiviteten fortsätter att minska.

Detta leder tankarna till ett talesätt: "I varje punkt på en sinuskurva finns det någon derivata som ger skäl för optimism." Påståendet är inte helt sant, vilket framgår av bilden nedan:


Som synes finns det intervall då både första- och andraderivata pekar fel. Men då går det i gengäld att tala om nivån:

Trots att det nu går neråt i allt snabbare takt, ligger vi alltjämt på en nivå över den långsiktiga trenden.

Därefter får man (som nu) gå över till att fokusera andraderivatan:

Trots att det går neråt, ser vi nu att minskningens takt avtar.

Därefter kommer en härlig period, när både förstaderivata och andraderivata pekar åt rätt håll. Då är det köpläge.

OBS: Den pessimistiskt lagde kan naturligtvis använda samma resonemang för att ständigt finna skäl för pessimism.

Uppsatsidé: Resonemanget har implikationer för vad regering resp. opposition talar om i olika faser av konjunkturen. Någon som orkar testa om det stämmer?

En teori om optimal smarthet

Går det att vara för smart för sitt eget bästa?

En stor del av fördelarna med att vara smart, kommer av det faktum att andra inser att du är smart. Det är så du får status, uppskattning och bekräftelse.

Men under två ganska realistiska antaganden kan det visas att det går att vara för smart. Dessa antaganden är:

1. Det krävs ett visst mått av smarthet för att uppskatta andras smarthet.
2. Smarthet är normalfördelad (eller åtminstone inte likformigt fördelat).


I bilden jämförs två smarthetsnivåer, A och B. Jag har antagit att det finns ett avstånd x som beskriver hur mindre smarta personer ser på smarta personer:

• Personer som är smartare än A-x inser att någon med smarthet A är smart, och ger vederbörande uppskattning och beundran.
• Personer med smarthet mindre än A-x, tycker bara att någon med smarthet A är konstig, kufig och obegriplig.

Hur stort avståndet x är beror såklart på vilken smarthet vi pratar om. Men i det ritade fallet - och en rad andra fall - är det uppenbart att den mindre smarta personen vid B kommer att få större uppskattning för sin smarthet än den betydligt smartare vid A.

Samtidigt är det fler som kommer att tycka att person A är konstig. Dessutom finns det en hel del som inser att de själva är smartare än B, och kanske irriterar sig på B-personers stora framgångar.

Om någon matematiskt hugad vill slänga på lite integraler och formalisera modellen är det bara att säga till.

Själv bidrar jag med ett anekdotiskt exempel på en svensk forskare och samhällsdebattör som nog tyvärr är snäppet för smart för att slå igenom: Germund Hesslow.

Någon som håller med? Någon som bara tycker han är obegriplig?