Om internet, transparens, Morozov och Nils Gustafssons avhandling

I en bokhandel i USA i våras plockade jag upp Evgeny Morozovs “To save everything, click here”, läste ett kapitel och lade ner den igen.

Boken verkade vara cynisk, sarkastisk och mellan raderna anade jag uppfattningen att det som sker på nätet inte händer “på riktigt”.

Sydsvenskans Anders Mildner visade sig vara av snarlik uppfattning:

Morozov [är] undflyende och pendlar ständigt mellan ytterligheter: han kan vara filosofisk, djuplodande och noggrant faktakollande […] samtidigt trivs han nog lite för bra i rollen som kättare i internetreligionens tidevarv, varför boken också är sprängfull av tröttande sarkasm, skadeglad ironi och raljanta utfall. Dessutom är han ständigt motsägelsefull och sällan eller aldrig redo att nagelfara sina egna slutsatser på samma sätt som han själv gör med andras.

Svenskans Pelle Snickars är mer positiv:

Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv … det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer.

En av de bästa diskussionerna hittade jag emellertid på slate, där  Farhad Manjoo sätter fingret på något hos Morozov som jag tycker mig känna igen hos andra nätskeptiker (om uttrycket tillåts). Manjoo skriver:

[F]or someone who’s so aggressively skeptical of the industry, you’re strangely inclined to accept its marketers’ most overhyped claims about the potential of their wares. Without citing much evidence, you take tech boosters at their word that, among other things, predictive policing will “eliminate” crime, dubious “truth-detection” software will “eliminate” lying in politics, gamification really does change people’s behavior […]

Mönstret jag tycker mig se är att nätkritiker tar fasta på extremt högt ställda förväntningar och gör en poäng (ibland berättigad, ibland mer pompös) av att dessa inte uppfylls.

Ett klassiskt exempel är väl när Bo Rothstein på basis av ett ganska litet och selektivt urval (självgoogling?) konstaterade att bloggarna inte tillför demokratin någonting (kommenterat bl a här och här).

Jag får liknande tankar när jag läser i den kloke Nils Gustafssons avhandling, även om Nils inte är i närheten av att klampa på som Rothstein och Morozov. Några citat ur avhandlingen:

This dissertation is about whether social network sites have the potential to
bring about more equal participation. … The idea that social network sites might form a basis for drawing previously unengaged citizens into political action has much to say for it. Social network sites reduce the costs of participation, offer a more efficient information structure, and allow for faster recruitment processes.

Nils slutsats, på basis av SOM-data från 2010 för 1653 individer, är att sociala medier inte minskar ojämlikheten i politiskt deltagande.

This paper uses unique data on the political uses of social network sites in Sweden in order to study whether the participation through Facebook and other social media services reduces inequality. The answer is that they do not: resource factors such as education are even more important in explaining participation through social media than through other channels.

Jag har inga invändningar mot den slutsatsen. Men frågeställningen innebär att sociala medier utvärderas gentemot en högt lagd ribba: Leder de till ökad jämlikhet i politiskt deltagande? Men jag har svårt att se sociala medier ens teoretiskt skulle ha denna effekt. Jag letar teorier i avhandlingen, och hittar – Castells (!):

Alternatively, ICT-enabled network structures even make hierarchical organisation impossible and render nation states redundant (Castells 2000: 19, British Journal of Sociology 51(1): 5-24).

Det ska medges: Den som läst Castells och faktiskt trodde att den nya tekniken skulle göra hierarkisk organisering omöjlig och nationalstater överflödiga, blev nog besviken.