Entries in Lite väl akademiskt (127)
Intellektuellt arbitrage: Acemoglu för statsvetare
Intellektuellt arbitrage är på tok för sällsynt inom samhällsvetenskapen.
Termen syftar på överförandet av kunskap som är känd och accepterad inom ett fält till ett fält där den är okänd. Om flera ägnade sig åt detta, skulle ekonomer, statsvetare och sociologer slippa uppfinna hjulet på nytt gång på gång (och ofta under olika namn).
I de två senaste British journal of political science, finns dock ett undantag: Två statsvetare har upptäckt att ekonomer skrivit massvis om val, väljare, institutioner och politik. De sammanfattar de senaste fem årens teoretiska forskning kring dessa frågor publicerad i topp-fem nationalekonomitidskrifter.
Dewan, Torun and Kenneth A. Shepsle. 2008. "Recent Economic Perspectives on Political Economy, Part II." British journal of political science 38:543-564.
Abstract:
(Tack till Daniel för tips!)
Termen syftar på överförandet av kunskap som är känd och accepterad inom ett fält till ett fält där den är okänd. Om flera ägnade sig åt detta, skulle ekonomer, statsvetare och sociologer slippa uppfinna hjulet på nytt gång på gång (och ofta under olika namn).
I de två senaste British journal of political science, finns dock ett undantag: Två statsvetare har upptäckt att ekonomer skrivit massvis om val, väljare, institutioner och politik. De sammanfattar de senaste fem årens teoretiska forskning kring dessa frågor publicerad i topp-fem nationalekonomitidskrifter.
Dewan, Torun and Kenneth A. Shepsle. 2008. "Recent Economic Perspectives on Political Economy, Part II." British journal of political science 38:543-564.
Abstract:
In recent years some of the best theoreticalwork on the political economy of political institutions and processeshas begun surfacing outside the political science mainstream in highquality economics journals. This two-part article surveys thesecontributions from a recent five-year period. In Part I, the focus wason elections, voting and information aggregation, followed bytreatments of parties, candidates and coalitions. In Part II, papers oneconomic performance and redistribution, constitutional design, andincentives, institutions and the quality of political elites arediscussed. Part II concludes with a discussion of the methodologicalbases common to economics and political science, the way economistshave used political science research, and some new themes and arbitrageopportunities.Se här hur de förklarar Acemoglu&Robsinsons papper Why Did the West Extend the Franchise? Democracy, Inequality, and Growth in Historical Perspective’, Quarterly Journal of Economics, 115 (2000), 1167–200.
(Tack till Daniel för tips!)
Akademisk skandal?
Torbjörn Tännsjö tycker inte att Södertörn högskola håller måttet som universitet:
För några år sedan utlystes och tillsattes ett lektorat i filosofi. Det skedde med en snäv ämnesbeskrivning, som uteslöt de flesta möjliga kvalificerade sökande. Detta var ett allvarligt avsteg från god akademisk sed.
[...] Särskilt illa är det förstås om man utformar kritierierna så att endast sökande från den egna institutionen kan komma ifråga.
Skulle aldrig hända vid ett riktigt universitet. Eller?
Är neuro-economics nationalekonomi, användbart och intressant - eller ingetdera?
1 Reference
Liksom hr Östling, har jag tillbringat dagen på Grand Hotell i Lund, och lyssnat på föredrag om folk som blir hjärnröntgade samtidigt som de spelar tillitsspel. Arne Ryde-konferens om neuro-economics mao.
Lärdomar efter första dagen:
Är neuro-economics användbart? Mja, uppenbarligen kan man temporärt störa ut vissa delar av hjärnan och få folk att acceptera heltokiga bud ultimatumspel. Bredare användningsområden kan nog tänkas dyka upp i framtiden.
Däremot: Om man som samhällsvetare någon gång funderat på varför folk beter sig som de gör, är det svårt att hävda att neuro-economics är ointressant. Fältet är ännu i sin linda, men som påpekades under konferensen: Ekonomer som Edgeworth för snart 150 år sedan önskade att vi kunde mäta vad som händer i hjärnan. Nu är vi där, och det är klart att det är spännande.
(F ö är det anmärkningsvärt att höjdare som Ernst Fehr, Colin Camerer, Daniel Houser och trerättersmiddag på Grand lockar mängder av doktorander från Stockholm och knappt någon från EC)
Lärdomar efter första dagen:- Folk som gör exempelvis fokalpunktsleken genom att verkligen tänka sig in i hur andra människor tänker, använder en annan del av hjärnan än folk som bara svarar utan eftertanke.
- Även tillit och riskaversion kan mappas på hjärndelar.
- Hjärndelar heter långt och obegripligt (amygdala verkar vara ett undantag genom att vara kort och obegripligt), men det finns ett koordinatsystem.
- Resultaten från de första neuroeconomics-artiklarna i topptidskrifter är betydligt skakigare än vad författarna då låtsades om, och det är långt ifrån okontroversiellt att anta att beteenden i någon bemärkelse "sitter" på ett visst ställe i hjärnan.
- Det är dyrt att forska experimentellt om detta.
Är neuro-economics användbart? Mja, uppenbarligen kan man temporärt störa ut vissa delar av hjärnan och få folk att acceptera heltokiga bud ultimatumspel. Bredare användningsområden kan nog tänkas dyka upp i framtiden.
Däremot: Om man som samhällsvetare någon gång funderat på varför folk beter sig som de gör, är det svårt att hävda att neuro-economics är ointressant. Fältet är ännu i sin linda, men som påpekades under konferensen: Ekonomer som Edgeworth för snart 150 år sedan önskade att vi kunde mäta vad som händer i hjärnan. Nu är vi där, och det är klart att det är spännande.
(F ö är det anmärkningsvärt att höjdare som Ernst Fehr, Colin Camerer, Daniel Houser och trerättersmiddag på Grand lockar mängder av doktorander från Stockholm och knappt någon från EC)
Om köpkraft och ojämlikhet
På tips från Niclas: Steven Levitt bloggar om ett papper som ifrågasätter den ökade ojämlikheten i USA med följande argument:
Ja, inkomstojämlikheten har ökat - men köpkraftsojämlikheten har det inte. Ty relativpriset på de varor som fattiga konsumerar har fallit. Levitt fortsätter:
Två reflektioner:
1. Om matpriserna fortsätter öka, lär den globala fattigdomen mätt med köpkraftsbaserade mått snart öka. Det ska bli intressant om vänsterns och högerns inställning till köpkraftsmått då plötsligt kommer att ändras...
2. De flesta tycker nog att köpkraft är ett betydligt bättre välståndsmått än inkomst. Men en nackdel med båda måtten är att de inte tar hänsyn till fritid.
Vad vi skulle vilja se är således en ojämlikhet i nytta, där nyttan (som sig bör) beror på både konsumtionsvaror och fritid. Möjligen kan det vara så att fattiga i USA har haft dålig löneutveckling, och arbetar fler timmar - samtidigt som de gynnas av relativprisutvecklingen. En rent empirisk fråga, för den hugade att sätta tänderna i!
Ja, inkomstojämlikheten har ökat - men köpkraftsojämlikheten har det inte. Ty relativpriset på de varor som fattiga konsumerar har fallit. Levitt fortsätter:
Why did the prices of the things poor people buy fall relative to thestuff rich people buy? Lefties aren’t going to like the answers onebit: globalization and Wal-Mart!Intressant, inte minst mot bakgrund av den kritik som kommer från vänster mot köpkraftsbaserade jämförelser - se exempelvis Daniel Ankarloos kritik av Johan Norberg i ETC rörande världsfattigdomen.
Två reflektioner:
1. Om matpriserna fortsätter öka, lär den globala fattigdomen mätt med köpkraftsbaserade mått snart öka. Det ska bli intressant om vänsterns och högerns inställning till köpkraftsmått då plötsligt kommer att ändras...
2. De flesta tycker nog att köpkraft är ett betydligt bättre välståndsmått än inkomst. Men en nackdel med båda måtten är att de inte tar hänsyn till fritid.
Vad vi skulle vilja se är således en ojämlikhet i nytta, där nyttan (som sig bör) beror på både konsumtionsvaror och fritid. Möjligen kan det vara så att fattiga i USA har haft dålig löneutveckling, och arbetar fler timmar - samtidigt som de gynnas av relativprisutvecklingen. En rent empirisk fråga, för den hugade att sätta tänderna i!
Gini koefficient för Sverige 1951-2002 - finns den?
Posted on maj 18, 2008 at 14:52
by
bergh
in Samhälle och politik, Lite väl akademiskt
|
Post a Comment
bergh
in Samhälle och politik, Lite väl akademiskt
|
Post a Comment
På senare tid har jag sett en kurva över svensk Gini-ojämlikhet sedan 1951 på flera olika seminarieövningar. Med viss förvåning, eftersom jag inte trodde data fanns så långt tillbaka i tiden. Tack vare Arbetarrörelsens forskarnätverk, vet jag nu förklaringen: Det är Mats Johansson på institutet för framtisstudier som bearbetat SCB-data (strikt sett verkar det vara Mariam Lashkariani som gjort jobbet) över beskattningsbar inkomst (pdf). Denna finns nämligen fr o m 1951 på individnivå, låt vara att inkomstbegreppet ändrades ganska rejält 1971 och 1991.
Då ser det ut så här:
Notera hur minskningen drivs helt av en minskning bland kvinnor: allt fler hemmafruar gick under denna tidsperiod till att bli tämligen homogent betalda i den offentliga sektorn.
Kruxet är naturligtvis att vi inte känner till Gini för disponibel inkomst (efter skatt&bidrag), men strikt sett borde den kunna räknas fram mha regelverk och bruttoinkomster. Någon som känner sig manad?
(På hushållsnivå finns dock Gini för disponibel inkomst även ganska långt tillbaka - se tidigare post.)
Då ser det ut så här:
Notera hur minskningen drivs helt av en minskning bland kvinnor: allt fler hemmafruar gick under denna tidsperiod till att bli tämligen homogent betalda i den offentliga sektorn.
Kruxet är naturligtvis att vi inte känner till Gini för disponibel inkomst (efter skatt&bidrag), men strikt sett borde den kunna räknas fram mha regelverk och bruttoinkomster. Någon som känner sig manad?
(På hushållsnivå finns dock Gini för disponibel inkomst även ganska långt tillbaka - se tidigare post.)
Forskarseminarier i Stockholm/Uppsala samlade på samma ställe
Visst vore det en bra idé?
Tyvärr tycks Ratio vara ensamt om att skicka seminarieschemat som RSS-flöde...
Hos IFN kan man förvisso med ett klick hämta bokningen till sin lokala outlook-kalender - men det är väl inte särskilt web 2.0?
Nek-Uppsalas seminarier hittar man här - prydligt listade, men inget RSS vad jag kan se.
Min innovation i vänsterspalten hyser således än sålänge bara Ratios seminarier. Men IFN brukar inte ligga långt efter i den institutionella konkurrensen :-)
Tyvärr tycks Ratio vara ensamt om att skicka seminarieschemat som RSS-flöde...
Hos IFN kan man förvisso med ett klick hämta bokningen till sin lokala outlook-kalender - men det är väl inte särskilt web 2.0?
Nek-Uppsalas seminarier hittar man här - prydligt listade, men inget RSS vad jag kan se.
Min innovation i vänsterspalten hyser således än sålänge bara Ratios seminarier. Men IFN brukar inte ligga långt efter i den institutionella konkurrensen :-)
Sammanfattning av s-studenters kurs om nationalekonomi för vänstern (lördagen)
Här kommer en högst subjektiv sammanfattning av lördagens övning med s-studenterna:
Daniel Ankarloo: Marx är missförstådd av många. Naturligtvis är arbetsvärdeläran heltokig om man tolkar Marx som en allmänjämviktsteoretiker. Men då missar man poängen: att lönearbete ovillkorligen skapar alienation, eftersom man producerar åt någon annan och inte åt sig själv. Så även i välfärdsstaten: Socialdemokratins version av marxism är socialiserad konsumtion, men bibehållen kapitalistisk produktion med lönearbete. Det duger inte. Vi måste avskaffa den privata äganderätten och lönearbetet och istället producera det vi behöver tillsammans.
Walter Korpi: Lindbeck och andra började gnälla om svensk eftersläpning redan 1985. Men ett land som är ett av de rikaste i världen kan inte rimligen vänta sig att fortsätta växa i samma takt. Faktaunderlaget för eftersläpningen har stundom varit skaigt och vissa ekonomer verkar inte ens kunna läsa innantill i sina egna tabeller. I den mån Sverige släpade efter var det inte välfärdststatens fel.
Björn Elmbrant: Kapitalismen är i kris. På marknaden är folk ofta giriga och försnillar pengar. I politiken är detta bara undantag. Höj värnskatten och stärk finansinspektionen.
Jag själv (opponent på Elmbrant): Folk är folk, i både marknad och politik: ofta ärliga men ibland busiga. Men på det hela taget firar den kapitalistiska välfärdsstaten triumfer.
Klas Rönnbäck: Privatiseringar utvärderas ibland grundligt, ibland inte alls. Och ibland säger sammanfattningen något helt annat än själva rapporten. På det hela taget är det ytterst sällsynt att privatieringar gör att saker och ting blir både billigare och bättre. Om gamla gillar privata äldreboenden bättre kan det exempelvis bero på att de gillar att inte bli omhändertagna av invandrare. Detta kan skapa metodproblem vid kvalitetsutvärderingar.
Daniel Ankarloo: Marx är missförstådd av många. Naturligtvis är arbetsvärdeläran heltokig om man tolkar Marx som en allmänjämviktsteoretiker. Men då missar man poängen: att lönearbete ovillkorligen skapar alienation, eftersom man producerar åt någon annan och inte åt sig själv. Så även i välfärdsstaten: Socialdemokratins version av marxism är socialiserad konsumtion, men bibehållen kapitalistisk produktion med lönearbete. Det duger inte. Vi måste avskaffa den privata äganderätten och lönearbetet och istället producera det vi behöver tillsammans.
Walter Korpi: Lindbeck och andra började gnälla om svensk eftersläpning redan 1985. Men ett land som är ett av de rikaste i världen kan inte rimligen vänta sig att fortsätta växa i samma takt. Faktaunderlaget för eftersläpningen har stundom varit skaigt och vissa ekonomer verkar inte ens kunna läsa innantill i sina egna tabeller. I den mån Sverige släpade efter var det inte välfärdststatens fel.
Två kul bonuscitat: "skattereformen var en enorm succé om man ser till dess konsekvenser"Ali Esbati: Det finns en rad vettiga standardinvändningar mot neoklassisk teori, men det stora problemet är nationalekonomin missar sociala relationer. Friedman (1953) är bra - men har fel - vi vill ha förståelse, inte bara goda prediktioner.
"jag var lite aktiv i kommunalpolitiken i upplands väsby, och om det fanns problem någonstans så kunde man alltid anställa fler... Ibland så anställde vi kanske vi lite för många, man kunde nog effektiviserat istället"
Björn Elmbrant: Kapitalismen är i kris. På marknaden är folk ofta giriga och försnillar pengar. I politiken är detta bara undantag. Höj värnskatten och stärk finansinspektionen.
Jag själv (opponent på Elmbrant): Folk är folk, i både marknad och politik: ofta ärliga men ibland busiga. Men på det hela taget firar den kapitalistiska välfärdsstaten triumfer.
Klas Rönnbäck: Privatiseringar utvärderas ibland grundligt, ibland inte alls. Och ibland säger sammanfattningen något helt annat än själva rapporten. På det hela taget är det ytterst sällsynt att privatieringar gör att saker och ting blir både billigare och bättre. Om gamla gillar privata äldreboenden bättre kan det exempelvis bero på att de gillar att inte bli omhändertagna av invandrare. Detta kan skapa metodproblem vid kvalitetsutvärderingar.
Kul med fokalpunkter
Två vänner ska träffas i Stockholm. De avtalar tid, men samtalet bryts innan de hinner säga något om platsen. Nu måste de gissa, inte bara vart den andre går, utan också vad den andre tror att man tror om honom. Och vart den andre tror att man själv tänker gå.
Det blir mycket gissande. Men ofta löses dylika problem tack vare så kallade fokalpunkter (från wiki):
a Schelling point (also called focal point) is a solution that people will tend to use in the absence of communication, because it seems natural, special or relevant to them. The concept was introduced by the Nobel Prize winning American economist Thomas Schelling in his book The Strategy of Conflict (1960). In this book (at p. 57), Schelling describes "focal point[s] for each person’s expectation of what the other expects him to expect to be expected to do."Inspirerad av Schelling uppfann jag för några år sedan fokalpunktsleken, som jag ibland roar (och oroar) mina vänner med. Folk deltar i par, och får av lekledaren en kategori (strikt sett en mängd). Deras mål är att utan kommunikation på en given signal säga samma element i kategorin.
Man börjar lämpligen lite lätt med kategorin böcker, varpå de flesta efter några sekunders betänketid säger "bibeln" helt synkroniserat. Men bara genom att röra sig från böcker till tidningar eller filmer blir det betydligt svårare.
Kuriosum: Ungefär 50% tycker att fokalpunktsleken är kul. 30% tycker den är rätt trist. En femtedel blir arga, av skäl jag aldrig förstått.
Nåväl: För att ta reda på om det finns en fokal mötesplats i Stockholm (och för att testa om google documents håller vad det lovar när det gäller formulärinmatning), har jag skapat en onlineversion av fokalpunktsleken. En del andra eventuella fokalpunkter som jag grunnat på testas också.
Gör fokalpunktsleken här! (tar 1-2 minuter). (Anonymt - svaren identifieras med datum och exakt klockslag). När tillräckligt många svarat, återkommer jag med resultaten!
(Vänligen diskutera INTE era konkreta svar i kommentarstråden, men berätta gärna om sidan visas som den ska, är trögladdad eller bökig)
Utredningsväsendet möjliggjorde den svenska pensionsreformen?
Enligt standard public choice teori är det alltid politiskt gynnsamt att införa ett generöst pensionssystem: Man lovar förmåner till dagens gamla, finansierade med skatter på deras barn - som till stor del inte har rösträtt när reformen införs.
Men av samma skäl, borde det vara ursvårt att rulla tillbaka sådana system: Vem vill sänka pensionerna för dagens röstberättigade, för att diffusa framtida generationer inte ska duka under av skattebördan?
I de flesta länder, har det - helt enligt teorin - varit betydligt enklare att införa pensionssystemen än att reformera dem när barnafödandet plötsligt kastar omkull de kalkyler som rådde när de infördes. Sverige är dock ett festligt undantag.
En ny artikel diskuterar hur detta var möjligt:
Simuleringar i artikeln visar dock att majoriteten skulle ha krympt ju längre reformen dröjt. Det var med andra ord tack vare god framförhållning som reformen kunde utformas så att den var politiskt möjlig att genomföra.
Den möjlighet som finns att fasa in ett nytt system utan att en majoritet av väljarna missgynnas av reformen krymper med tiden. I många länder som ännu inte genomfört någon reform, kan det alltså redan vara försent.
Hur kommer det sig då att Sverige var ute i så god tid? På den punkten säger författarna ingenting. Men min favoritförklaring - det svenska utredningsväsendet - ligger onekligen ganska bra till...
Men av samma skäl, borde det vara ursvårt att rulla tillbaka sådana system: Vem vill sänka pensionerna för dagens röstberättigade, för att diffusa framtida generationer inte ska duka under av skattebördan?
I de flesta länder, har det - helt enligt teorin - varit betydligt enklare att införa pensionssystemen än att reformera dem när barnafödandet plötsligt kastar omkull de kalkyler som rådde när de infördes. Sverige är dock ett festligt undantag.
En ny artikel diskuterar hur detta var möjligt:
Selen, J. and A. C. Stahlberg. 2007. "Why Sweden's pension reform was able to be successfully implemented." European Journal of Political Economy 23:1175-1184.Författarna visar, att tack vare att det nya systemet fasas in under en 16-årsperiod, kunde en reform genomföras utan att skapa ilskna pensionärer: När det nya pensionssystemet infördes påverkades inte de som var äldre än 62 år. För tillräckligt många av de arbetande sänktes inbetalningarna till systemet mer än den förväntade pensionen. Det fanns alltså en majoritet som gynnades av reformen när den infördes.
Simuleringar i artikeln visar dock att majoriteten skulle ha krympt ju längre reformen dröjt. Det var med andra ord tack vare god framförhållning som reformen kunde utformas så att den var politiskt möjlig att genomföra.
Den möjlighet som finns att fasa in ett nytt system utan att en majoritet av väljarna missgynnas av reformen krymper med tiden. I många länder som ännu inte genomfört någon reform, kan det alltså redan vara försent.
Hur kommer det sig då att Sverige var ute i så god tid? På den punkten säger författarna ingenting. Men min favoritförklaring - det svenska utredningsväsendet - ligger onekligen ganska bra till...
Powered by ScribeFire.