Skapar omfördelning tillväxt?

En IMF-rapport som citeras flitigt just nu påstår sig visa att ökad inkomstomfördelning kan öka tillväxten:

redistribution appears generally benign in terms of its impact on growth; only in extreme cases is there some evidence that it may have direct negative effects on growth. Thus the combined direct and indirect effects of redistribution—including the growth effects of the resulting lower inequality—are on average pro-growth.

Här omskrivs rapporten i the Atlantic.

Det är korrekt och intuitivt att väldigt ojämlika länder har lägre tillväxt, som framgår av detta punktdiagram i rapporten:

Rapportens huvudpoäng är emellertid att omfördelning inte hämmar tillväxten, och eftersom omfördelning ökar jämlikheten kan den således indirekt främja tillväxt. Denna slutsats är diskutabel av flera skäl, och i vilket fall som helst problematisk eftersom det mått på omfördelning som används i rapporten är felaktigt.

Måttet på omfördelning som används är skillnaden mellan Gini-koefficienten för bruttoinkomster (före skatter och bidrag) och nettoinkomster (efter skatter och bidrag).

I en artikel i European Sociological Review visar jag inte bara att måttet är fel, utan också att bias storlek och riktning varierar på en rad faktorer som gör måttet oanvändbart i jämförande studier mellan olika länder. Skälet är i korthet att inkomstfördelningen när skatter och bidrag räknats bort inte kan tolkas som en marknadsinkomstfördelning, och därför inte kan användas för att kvantifiera den omfördelande effekten av skatter och bidrag.

I en bloggpost 2009 kunde jag nöjt konstatera att detta problematiska sätt att mäta omfördelning tycktes vara på väg bort inom forskningen, och att ett kapitel i Handbook of politics nämner min artikel i ganska smickrande ordalag. Sedan dess har även välfärdsstatsforskaren Esping-Andersen satt ner foten i frågan, och inleder ett nytt papper så här:

Because it taxes and spends, the welfare state is by definition redistributive, but this does not automatically entail that it creates more equality.

 Allt detta har alltså IMF missat (eller möjligen blundat för).

Update on 5 mar 2014, kl 11:31 by bergh

Många fattiga länder har väldigt hög ojämlikhet (Gini på 0,5 till 0,7), där en elit roffar åt sig allt. Där skulle en jämnare fördelning utan tvekan vara nyttig, och det ser ut att vara dessa länder som driver sambandet i skatterplotten i pappret.

Men den mekanismen innebär knappast att ökad omfördelning i OECD-länder skulle ha denna effekt. I IMF-rapporten citeras t o m ett papper som hittar det omvända resultatet när endast rika länder tas med i analysen.

Vilka är problemen med friare andrahandsuthyrning?

S och mp vill inte medverka till friare andrahandsuthyrning. Argumenten, som de återges av DN:

S och MP har motsatt sig förslaget främst för att det öppnar för friare hyressättning och varnar för att det leder till kraftigt höjda hyror för dem som redan i dag hyr i andra hand.

 Blir det hyreshöjningar för dem som redan idag hyr i andra hand? Inte under tiden som deras kontrakt gäller. Men om det finns en stor efterfrågan på att få hyra till marknadsmässiga hyror, och dessa ligger betydligt över de hyror som idag betalas, blir det sannolikt rejäla hyreshöjningar framöver. Men i så fall är de som idag hyr till långt under marknadspris en privilegierad grupp, och de potentiella vinsterna för de som skulle kunna hyra - och hyra ut - under friare regler är i så fall stora.

Annorlunda uttryckt: Om reformen inte gör någon större nytta, ligger rådande andrahandshyror nära en marknadsmässig nivå, och det skulle inte bli några större höjningar. Om argumentet att det leder till kraftiga hyreshöjningar är korrekt, skulle reformen göra stor nytta och gruppen som idag hyr i andra hand har varit gynnad under lång tid.

Andrahandsuthyrning är en smart, decentraliserad lösning som gör det möjligt för oss att använda resurser effektivare och som sannolikt skulle bidra till ett rörligare samhälle. Miljöpartiets motstånd är svårbegripligt. 

Minskar hyresregleringen segregationen?

Tre forskare på Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet (ironiskt nog utlokaliserat till Gävle) har jämfört vilka som bor i hyresrätter och bostadsrätter i Stockholm: 

 Hyresrättsmarknaden är mindre segregerad än bostadsrättsmarknaden med avseende på hushållsinkomst, allt annat lika. Men på hyresrättsmarknaden är segregationen efter ålder, utbildning och etnisk bakgrund tydligare jämfört med bostadsrättsmarknaden

Föga förvånande förvånande: När plånboken inte får bestämma blir kontakter och köer desto viktigare. Men då ökad segregation är ett mycket vanligt argument mot marknadshyror är det bra att detta belyses.

Dock: Jag lyckas inte hitta själva rapporten som debattartikeln hänvisar till. Nog borde den finnas här någonstans?

Andel av arbetslösheten som är långtidsarbetslöshet–nya siffror

En variabel som förekommer ganska lite i debatten är arbetslöshetens långvarighet. En given arbetslöshetsnivå är sannolikt mer problematisk om de arbetslösa varit arbetslösa länge.

Så här ser det ut i Sverige och några andra OECD-länder (OECD-statistik)

Andel av de arbetslösa som varit arbetslösa mer än ett år

Sverige klarar sig hyfsat (Mexiko, Nya Zeeland och Kanada är dock ännu bättre). Den låga långtidsarbetslösheten var länge USAs styrka, men något tycks ha gått åt skogen.

Men även USA har en bit kvar till normalläget i Frankrike…

Har konsumtionsojämlikheten ökat lika mycket som inkomstojämlikheten i Sverige?

En fråga som får förvånansvärt lite utrymme i debatten om ojämlikhet är huruvida den ökade spridningen av disponibla årsinkomster också skapat ökad ojämlikhet i konsumtionsutgifter.

Statistik kring detta är inte lika lätt att samla in som statistik över förvärvsinkomster. Men SCB:s HUT-data kan ändå tyckas lite väl skrala med tanke på hur bra Sverige ofta är på offentlig statistik och på hur många som är intresserade av jämlikhetsfrågor.

Nåväl, följande kan plockas fram: Hur mycket högre är konsumtionsutgifterna i den översta inkomstdecilen jämfört med de 10 procent med lägst disponibel inkomst? Svaret visar sig vara 3,6 gånger. Någon tydlig trend är svår att skönja, men det är inte otroligt att 2009 påverkas av finanskrisen, och att 2010 års siffra liknar den för 2008. 

decilkvot	2006	2007	2008	2009
d90/d10	3,59	3,14	4,02	3,61
d80/d20	2,78	2,59	2,64	2,77

Om man istället jämför hushållstyper, går det att få en jämförbar tidsserie med start 2003. Jag räknade ut kvoten mellan hushåll med två vuxna utan barn (dinky) respektive hushåll med två vuxna och barn (trad.fam.) och ensamförälderhushåll. 

Hushållstypkvot	03	04	05	06	07	08	09
Dinky/ensamförälder	1,28	1,22	1,21	1,20	1,31	1,27	1,21
Trad.fam./ensamförälder	1,65	1,65	1,55	1,52	1,71	1,65	1,62

Inte heller här syns något tecken på ökade klyftor, snarare tycks ensamföräldrarna ha dragit ned konsumtionen relativt sett mindre under krisåren 2008 och 2009.

Problemet är att statistiken inte är tillförlitlig. Tidsserien är för kort. Äldre data finns, men då är åldersgränserna annorlunda. Utgifterna finns dock uppdelade på väldigt många utgiftsområden. Den som vill kan räkna ut ojämlikhet i skaldjurskonsumtion. Men undersökningen bygger på ett urval, och varje siffra kommer med en rejäl felmarginal, som gör det svårt att dra slutsatser om detaljerade konsumtionsmönster över tiden.

Tänkbar slutsats: Vi borde ha mer och bättre data. SCB skulle redan nu kunna göra utgiftsmåtten någorlunda jämförbara över tiden. Vi vet att inkomstspridningen ökat en hel del sedan 1980 – men vi vet inte i vilken utsträckning det också har lett till ökad ojämlikhet i konsumtion.

Hur hindrar inkomstklyftor folk från att spara?

Ännu ett LO-utspel i Aftonbladet för någon dag sedan:

Omöjligt att spara i klyftornas Sverige

Värt att notera är att LO använder den så kallade kontantmarginalen för att illustrera hushållens små ekonomiska marginaler. Gott så, men kontantmarginalen torde snarare bero på låginkomsttagares absoluta inkomster än på inkomstklyftorna.

Gränsen LO pratar om i artikeln, hur många som kan skaffa 8 000 utan att fråga om hjälp, hittar jag inte på SCB.se. Men en mycket snarlik fråga finns för en lång tidsperiod: Hur många av hushållen kan få fram 14 000 på en vecka. I SCBs diagram över tiden är det svårt att hitta någon tydlig trend:

Kurvan visar andel personer som svarat NEJ på frågan "Om Ni plötsligt skulle hamna i en oförutsedd situation där Ni på en vecka måste skaffa fram 14.000 kr, skulle Ni klara det?"

Den goda ekonomiska utvecklingen sedan mitten på 90-talet tycks ha minskat andelen med små marginaler. Kurvan ovan är att den sammanfaller med den period i Sverige då inkomstskillnaderna mätta med Ginikoefficienten ökat.

Det lustiga med artikeln är att kontantmarginalen är vad många på högerkanten brukar använda för att illustrera behovet av sänkta skatter: Folk har ju så lite pengar kvar att 15-20 procent inte kan få fram 14 000 på en vecka.

Källor till dagens text i Svenskan

Jag har en text på Svenskans ledarsida idag om Lind och den sociala rörligheten. Inget nytt för den som läst inläggen här på bloggen (här och här). 

Med 2900 tecken till mitt förfogande, fann jag det inte motiverat att lägga 1300 av dessa på en källförteckning. På förekommen anledning, kan jag dock meddela att jag inte hittat på statistiken själv.

Här kommer en källorna:

Sverige har högre andel långtidsarbetslösa än USA: OECD Economic outlook 2009. Blogginlägg här.

Snedrekrytering till högre studier lika stor i Sverige som i USA: Framräknat med hjälp av Education Equity Index, taget från denna källa:

Usher, A. and A. Cervenan (2005). Global Higher Education Rankings - Affordability and Accessibility in Comparative Perspective. Toronto, ON: Educational Policy Institute.

Se även Bergh, A. and G. Fink (2008). "Higher Education Policy, Enrollment, and Income Inequality." Social Science Quarterly 89(1): 217-235.

För en populärvetenskaplig översikt av båda ovanstående referenser, och en hel del annat relaterat till högre utbildning och jämlikhet, se

Bergh, A. (2007). Skattefinansierad högre utbildning: Håller de fördelningspolitiska argumenten? Den fria akademin. Karlson (red.) Stockholm, Ratio. Ej på nätet, men väl på bokus.

Slutligen, för nyanseringen att svensk rörlighet är hög, men inte för de allra rikaste, samt termen "kapitalistiska dynastier", se

Björklund, Roine och Waldenström (2008), Intergenerational Top Income Mobility in Sweden – A Combination of Equal Opportunity and Capitalistic Dynasties. IFN working papers 775.

Ganska mycket talar dessutom för att det är grundskola, snarare än den högre utbildningen, som förklarar jämlikhet och social rörlighet i Sverige. Förutom Bergh & Fink ovan, se även

Björklund m fl, Family Background and Income during the Rise of the Welfare State: Brother Correlations in Income for Swedish Men Born 1932-1968. Nyligen publicerad i Journal of Public Economics, men ett working paper finns här.

Daniel Waldenström har dessutom en text på väg ut i en kommande SNS-bok, som jag varmt rekommenderar att den intresserade håller utkik efter.

Lite till om Lind

Huvudbudskapet i Linds bok är i allt väsentligt en popularisering av OECDs Growing Unequal och Jäntti m fl (IZA discussion paper). Gott så, det är väl utmärkt att OECD-rapporter i ännu större utsträckning tas på allvar i den svenska debatten.

Med social rörlighet avses den intergenerationella varianten, dvs motsatsen till hög korrelation mellan föräldrars och barns relativa position i inkomstfördelningen. I den bemärkelsen är det inget snack om saken: De nordiska länderna har högre rörlighet än de anglosaxiska.

Men - vilket också nämns i boken (s 60) - detta är i praktiken en omedelbar följd av att de nordiska länderna har en mer sammanpressad inkomstfördelning. Inkomstskillnaden mellan olika deciler i USA är mycket högre än i Sverige.

Detta förtydligande är inget motargument mot Lind, mer en omformulering av påståendet: Vad vi diskuterar är (än en gång) varför Sverige har mycket lägre inkomstskillnader än USA. Och om detta vet vi egentligen bara att Sverige var jämlikt redan före 1970-talets skattehöjningar, bidragshöjningar och arbetsmarknadsregleringar.

Jag hade gärna sett att Lind också diskuterade rörligheten för en individ över tiden, exempelvis genom att ta upp Per Skedingers forskning kring hur länge folk i USA har minimilön (de flesta får höjd lön inom ett år).

(Recap: Johan Norberg tog upp detta i en DI-krönika, Jesper Bengtsson svarade att det kan bero på att amerikanerna tvingas dubbelarbeta för att lönerna är så dåliga, men Skedingers resultat bygger på timlöner - vilket påpekades för Jesper på hans blogg för tre år sedan och sedan dess har det varit tyst, kolla gärna diskussionstråden!)

Jag tror att Sverige klarar sig hyfsat även vid sådana jämförelser, men inte på alla sätt. I OECDs employment outlook fann jag också följande statistik:

Andelen av de arbetslösa som är långtidsarbetslösa

                    1994                                                 2008
                     >6 mån      >12 mån                     >6mån                  >12mån

Sverige:         47%          26%                            26%                        12%          

USA:               20%          12%                            20%                       11%

Med denna statistik klarar sig USA alltså bättre än Sverige, men utvecklingen i Sverige går uppenbarligen åt rätt håll.

Budskapet i Linds bok är precis det motsatta - Sverige är bättre än USA, men utvecklingen i Sverige går åt fel håll - så detta kan ses som en liten nyansering av bilden.

Ett inlägg m a a fotnot 59 i Lind (2009)

I sin bok "Mellan dröm och verklighet" förärar TCO-ekonomen Daniel Lind mig en ganska lång fotnot, i vilken min tes att "Länder med lägre ingångslöner och lägre beskattning av låga inkomster har mindre problem med denna typ av utanförskap [syftar på arbetslöshet bland ungdomar och utlandsfödda] eftersom det är lättare för lågproduktiva att komma in på arbetsmarknaden."

Om detta uttalande säger Lind att det "inte är förenligt med verkligheten". Tre skäl redovisas:

1. Sysselsättningsgraden bland lågutbildade är högre i Sverige än i USA.
2. Lågutbildade tjänar mer i Sverige.
3. I Sverige är lågutbildades möjligheter att lämna utsattheten bakom sig större.

Påstående 2 och 3 antar jag tills vidare vara korrekta. Påstående 1 har jag sett på flera ställen redan, och det lär upprepas ofta, åtminstone fram till september nästa år.

Deskriptivt är påståendet helt korrekt. Det är hämtat från OECDs employment outlook, och det stämmer även med nya data från 2009 års rapport. Även arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige: 7 % mot USAs 8,5%. Med lågutbildad avses 'less than upper secondary education'

Men inget av Linds påståenden motbevisar tesen att ingångslöner och skatter negativt påverkar sysselsättningen. Fram med griffeltavlan:

På teoretisk grund är det inga problem att visa hur högre ingångslöner sänker sysselsättningen och hur högre skatter gör detsamma.

Men många andra faktorer spelar också roll för sysselsättningen. Exempelvis är det troligt att den svenska typen av socialförsäkringar ökar sysselsättningen, eftersom endast den som uppfyller vissa arbetskrav har rätt till inkomstrelaterad ersättning. (Detta är förmodligen en viktig förklaring till att Sverige slipper både debatten och fenomenet welfare mums, som är vanligare i mer selektiva välfärdssystem)

Genom att placera korrekt statistik i en fullt rimlig verklighetsbeskrivning, antyds således ett orsakssamband som kan vara helt fel. Vänstern kan målande beskriva hur högern tjatat att skatter och löneökningar minskar sysselsättningen, och sedan triumferande påpeka att arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige än i USA, och att Sverige dessutom har högre mobilitet.

Högern har för övrigt använt samma retoriska knep: Genom att målande beskriva den generösa välfärdsstaten och sedan visa statistik över hur Sverige släpat efter andra länder, antyddes länge ett orsakssamband från välfärdsstat till svensk eftersläpning.

Om någon ifrågasätter statistiken, förlorar de i regel debatten - ty statistiken var (och är) korrekt! Sverige släpade faktiskt efter, och Sverige har faktiskt hyfsat hög mobilitet.

Motståndarna borde istället ifrågasätta det antydda orsakssambandet: Det kanske inte var välfärdsstatens fel att Sverige släpade efter. Och Sverige kanske har låg arbetslöshet bland lågutbildade trots höga ingångslöner och skatter.

Knäckfrågan till Lind och alla som tänker använda hans bok som politiskt argument är därför hur de tror att utanförskapet kommer att påverkas om vi i Sverige höjer ingångslönerna och höjer skatten på låga inkomster.

Daniel Lind, välfärdsstaten och den sociala rörligheten

Jag har hittills inte ordat så mycket om Daniel Linds olika rapporter och artiklar kring att den sociala rörligheten är högre i Sverige än i USA. Dock finns en bra tråd på ekonomistas från i våras kring detta.

Min bild av forskningen är att Lind i huvudsak har rätt, samtidigt som det inte är så förvånande att den relativa inkomströrligheten är hög i ett land som Sverige, där inkomstfördelningen är väldigt sammanpressad. Och så har vi ju alla jämrans kausalitetsfrågor: Det kanske är en tredje faktor som förklarar både välfärdsstat och social rörlighet i Sverige, snarare än att välfärdsstaten ensam orsakar rörlighet?.

Nu har jag dock beställt ett rec ex av hans nya bok, och umgås med vaga planer på att ta mig ut till Älvsjö på fredag och hänga med mina vänner i Arbetarrörelsens forskarnätverk:

Under partikongressen [härmed åsyftas den socialdemokratiska] anordnar Arbetarrörelsens forskarnätverk, i samarbete med Arbetarrörelsens Tankesmedja, ett seminarium. Temat kommer att vara ojämlikhet och social rörlighet. Bland annat medverkar Daniel Lind, TCO-ekonom, samt Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja. Seminariet hålls fredagen den 30 oktober kl 14.00–15.30, lokal B3. Partikongressen äger denna gång rum på Älvsjömässan, Stockholm, och den är öppen för allmänheten att besöka.