Daniel Lind, välfärdsstaten och den sociala rörligheten
27 okt 2009, kl 15:46 | Samhälle och politik, social mobilitet Jag har hittills inte ordat så mycket om Daniel Linds olika rapporter och artiklar kring att den sociala rörligheten är högre i Sverige än i USA. Dock finns en bra tråd på ekonomistas från i våras kring detta.
Min bild av forskningen är att Lind i huvudsak har rätt, samtidigt som det inte är så förvånande att den relativa inkomströrligheten är hög i ett land som Sverige, där inkomstfördelningen är väldigt sammanpressad. Och så har vi ju alla jämrans kausalitetsfrågor: Det kanske är en tredje faktor som förklarar både välfärdsstat och social rörlighet i Sverige, snarare än att välfärdsstaten ensam orsakar rörlighet?.
Nu har jag dock beställt ett rec ex av hans nya bok, och umgås med vaga planer på att ta mig ut till Älvsjö på fredag och hänga med mina vänner i Arbetarrörelsens forskarnätverk:
Under partikongressen [härmed åsyftas den socialdemokratiska] anordnar Arbetarrörelsens forskarnätverk, i samarbete med Arbetarrörelsens Tankesmedja, ett seminarium. Temat kommer att vara ojämlikhet och social rörlighet. Bland annat medverkar Daniel Lind, TCO-ekonom, samt Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja. Seminariet hålls fredagen den 30 oktober kl 14.00–15.30, lokal B3. Partikongressen äger denna gång rum på Älvsjömässan, Stockholm, och den är öppen för allmänheten att besöka.
Reader Comments (2)
Jag håller inte alls med. Den sociala rörligheten räknat som inkomst rörlighet är inom de 9 nedersta decillerna är mycket högre i Sverige än i USA men rörligheten till den översta decilen ställer jag mig tveksam till. Däremot är det helt klart att rörligheten till den översta procenten i princip inte existerar i Sverige emedan den är mycket hög i USA. När det gäller förmögenhetsrörligheten är den mycket högre i USA än i Sverige, extrapolerad Luxembourg Wealth Study GINI.
______________________--
Se mitt inlägg nedan på Ekonomistas
Eftersom jag sedan 2001 bor i USA upphör det aldrig att förvåna mig om de missförstånd som råder om USA i Europa samt de missförstånd som råder i USA om Sverige och Skandinavien.
Verkligheten är att:
1. USA är är långt mycket mer egalitärt än Sverige.
2. Acceptansen för social transfereringar är mycket högre i USA än i Sverige.
3. Det amerikanska skattesystemet är extremt progressivt. Den översta decilen betalar 70 % av skatterna, översta procenten betalar 40 % av skatterna. I Sverige betalar den översta decilen runt 15 % av skatterna.
3. Det svenska skattesystemet är ett av världens mest regressiva skattesystem pga av den höga momsen samt höga indirekta avgifter för pensioner och socialförsäkringar samt de mycket höga kommunalskatterna.
4. USA lägger lika mycket pengar på välfärd som Sverige, skillnaden är att i Sverige finansieras 90 % via skatt och statliga tvångsavgifter, i USA är det endast 30 % resten finansieras privat.
5. USA har en lägre förmögenhets ojämlikhet och en större förmögenhetsrörlighet än Sverige.
Sedan kommer jag till där jag avviker ifrån era slutsatser bl.a. punkt 5 ovan men även när det gäller synen på det förment egalitära Sverige.
Sverige är det första postindustriella landet i världen. Den hets mor förmögna och företagare som vi nu ser framför allt i USA hade Sverige under åren 1970 till slutet på 90 talet. Detta ledde till att merparten av investeringar i Sverige blev helt och hållet skattedrivna och extremt avancerad skatteplanering användas även vid låga inkomster. (I USA skatteplanerar endast de superrika, toppen av den översta procenten i Sverige den överst 5-10 %, en form av nödvärn. USA kommer att gå emot det svenska 70- och 80-talet.)
Detta har mellan åren 1970 och 1990 lett till en falsk bild av inkomster och förmögenheter. Istället för att ta ut lön doldes den i det egna företaget, den som inte kunde göra det förhandlade direkt eller via sin fackförening om att löneökningar skulle omvandlas till allsköns förmåner samt mycket lång semester. Under 70 och 80 talet hade min mor 9 veckors semester och ingen av hennes kollegor jobbade mer än 6-7 månader om året eftersom de per övertidstimme fick 3 timmar ledigt. Resten av tiden jagade de, tog flygcertifikat och byggde om huset. De var statligt anställda.
Jag kan inte via direkta studier kvantifiera hur mycket detta innebär men om en omräkning gjordes av alla förmåner samt de långa semestrarna samt extra sjukledigheten och ledigheter plus de mycket generösa pensionsvillkoren så misstänker jag att stora delar av inkomstojämlikheten mellan USA och Sverige försvinner. Svenska höginkomsttagare löner kanske ska räknas upp 50-100 %.
När det gäller förmögenheten är det helt klart så. Jag har arbetat med pensions, skatte- och förmögenhets rådgivning under åren 1986-1996.
Det enda kunderna fram till den stora skattereformen 1990 var intresserade av var 3 saker.
1. Var det avdragsgillt?
2. Var den reavinstskattefri?
3. Vad den förmögenhetsskattefri?
4 Var den arvs- och gåvoskattefri?
5. Behövde den inkomst och förmögenhets deklareras?
Mycket få brydde sig om den underliggande investeringen, dess risker, förväntade avkastning eller avgifter.
Detta ledde fram till den stora skattereformen att merparten av den översta 10 % tillgångar, i synnerhet topp 1 % investerades i tillgångar som inte behövde förmögenhetsdeklareras eller hade ett mycket lågt förmögenhetsvärde kontra verkligt värde dvs pensions- och kapitalförsäkringar, onoterade aktier, bostadsrätter, jordbruksfastigheter, konst mm.
Så studien är intressant för att se en trend men den speglar i mina ögon inte den underliggande verkligheten.