Google Scholar

Texter av populärvetenskaplig och/eller debattkaraktär, publicerade på svenska sedan slutet av 1990-talet.

fredag
nov222013

Desinformation om det nya, nostalgiskt om det gamla (Bergh & Kruse, Sydsvenskan, 000521)

Den senaste tiden har det nya pensionssystemet åter debatterats livligt. Det är bra eftersom pensionerna utgör välfärdsstatens största utgiftspost och har stor betydelse för människors ekonomi. Debatter som rör utbetalningar om hundratals miljarder kronor årligen måste självfallet bygga på sakliga och korrekta argument. Så är tyvärr inte fallet i Sven Lindqvists artikel i Sydsvenskan den 14 maj.
Lindqvist skjuter vilt mot snart sagt varenda detalj i det nya systemet. Förutom att Lindqvist tror sig veta att pensionerna i allmänhet kommer att bli för låga, påstår han att det nya systemet missgynnar kvinnor, konstnärer, forskare, äventyrare, högutbildade och företagare. Boven i dramat är enligt Lindqvist främst att det nya systemets pensioner beror på hela livsinkomsten. Som alternativ anförs ett nostalgiskt försvar för ATP-systemets så kallade 15/30 års regler.
Men låt oss börja från början: Det nya pensionssystemet är ett avgiftsbestämt system, där en fast procentsats (18,5%) av alla inkomster från och med 16 års ålder sätts av till pensioner. Huvudparten av dessa går in i ett fördelningssystem, där pensionsrätterna växer med samma takt som lönerna i ekonomin. Detta ger den  så kallade inkomstpensionen. En mindre del (2,5%) fonderas och växer med avkastningen på kapitalmarknaden. Detta ger den så kallade premiepensionen.
Redan här märks en tydlig skillnad gentemot det gamla systemet: Även små inkomster – exempelvis ungdomars sommarjobb – ger numera pensionsrätt. I ATP räknades inte årsinkomster som understeg ett basbelopp.
Vid låg tillväxt - och/eller låg ränta - kommer naturligtvis avsättningarna till pensionen att växa långsamt och ge lägre pension än om ekonomin utvecklas väl. Detta är ganska självklart och de flesta inser att så måste det vara. Det gamla systemet försökte bryta mot denna "ekonomiska grundlag". När priserna steg skulle pensionerna öka – oavsett om inkomsterna som skulle betala pensionerna ökade eller ej. En sådan värdesäkringsmetod innebär att vid låg tillväxt gynnas pensionärerna på de yrkesverksamma bekostnad, och vid hög tillväxt sackar pensionärernas standard efter relativt de yrkesverksamma. I det nya systemet delar alla frukterna av goda år och bördor av dåliga år. 
  
En annan tokighet i Lindqvists artikel är hans nostalgiska beskrivning av det gamla systemets 15/30 årsregler, som enligt L. gynnade kvinnor. Det är inte korrekt. Reglerna – som sade att under förutsättning att man arbetat i 30 år baseras pensionen på de 15 bästa åren – har ganska komplicerade effekter. Studier visar att de som kom sämst ut i det gamla systemet var lågkvalificerade kvinnor i låglöneyrken. Starkt gynnade var däremot kvinnor i högre tjänstemannayrken.
Människor som arbetat länge med flack löneutveckling missgynnades, medan personer med relativt kort tid på arbetsmarknaden i karriäryrken med kraftiga löneökningar gynnades. Effekten blev exempelvis att sjukvårdsbiträden och kassabiträden tvingades betala för den högavlönade akademikerns pension. Om Lindqvist känner till de faktiska effekterna av 15/30 års reglerna, är det snart sagt obegripligt hur han kan försvara det gamla systemet med rättviseargument.
I sin kritik av livinkomstprincipen ”glömmer” Lindqvist att nämna att det nya systemet förutom att alla arbetsinkomster ger pensionsrätt, dessutom ger pensionsrätt för annat än marknadsarbete. Här finns garantipensionen, som fyller ut för den som inte har någon eller endast en låg egen pension. Här finns pensionsrätt för förtidspension, sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning, vårdbidrag för handikappade barn och andra socialförsäkringsförmåner. Här finns också extra pensionsrätt för barn, för plikttjänst och för studier.
Självfallet kostar dessa förmåner, inte minst då de vid övergången från det gamla till det nya systemet i vissa fall beräknas retroaktivt. Det är dessa förmåner som föranleder en överflyttning av AP-fondmedel till statsbudgeten. I en hederlig framställning borde L. ha talat om hur han vill finansiera dessa extra förmåner om han inte anser att AP-fonderna ska användas till detta.
Samma sak gäller kritiken av att längre förväntad livslängd delvis kommer att sänka den årliga pensionen. Om man inte anser att detta är rimligt, bör man tala om vem som då ska betala för detta. Menar Lindqvist att en krympande andel i yrkesverksam ålder helt och hållet ska stå för dessa kostnader genom att tvingas betala in mer till systemet? I det nya systemet delas kostnaden för ökad livslängd mellan generationerna: Pensionärerna står för den ökade livslängd som är känd vid pensioneringstidpunkten. Förlängning av livslängd som inträffar efter pensioneringen bärs emellertid av de yrkesverksamma.
Lindqvist ömmar också väldigt för kvinnor som vårdar sina män och som han anser missgynnas av det nya systemet. Men faktum är att det gemensamma delningstalet innebär generella överföringar från män till kvinnor motsvarande 10 till 13 procent av deras pension.  Dessutom finns en möjlighet att dela rätten till premiepension mellan makar. Om Lindqvist anser att kvinnor ska kompenseras mer än så måste han berätta hur det ska betalas.
Det kanske tråkigaste i Lindqvists artikel är att han antyder att det nya systemet smugits igenom, och att ”hemliga beslut” sänker människors pension. I själva verket har pensionssystemet debatterats och formats successivt under ett helt decennium, under vilket upprepade remissrundor, mediadebatter och riksdagsval har ägt rum. Som forskare i nationalekonomi hade vi gärna sett en annorlunda utformning på vissa punkter. En demokratisk process innebär dock att kompromisser måste accepteras. Kanske är det tack vare den svenska modellen med samförståndslösningar som Sverige har lyckats genomföra en nödvändig pensionsreform med god framförhållning. Detta innebär en stor fördel jämfört med länder med liknande demografiska problem.
Det ofrånkomliga faktum som Lindqvist undviker är att allt fler blir allt äldre och ställer allt högre krav på god levnadsstandard även som gammal - samtidigt som andelen i yrkesverksam ålder krymper. Varken ATP eller det reformerade ATP system som Lindqvist hänvisar till skulle ha klarat denna situation. Det är bara populistiskt att kritisera det nya systemet utan att visa på ett ekonomiskt realistiskt alternativ. 
 
Andreas Bergh, doktorand vid nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet 
Agneta Kruse, universitetslektor och forskare vid samma institution
fredag
nov222013

Hyperkapitalismen i P1 (Nerikes Allehanda, sept 1999)

(Publicerad i något nedkortad version) 
 
Artikeln bygger på rapporten "Elmbrandt, hyperradion och kapitalismen" utgiven av Näringslivets mediainstitut (numera nedlagt)
I dagarna har P1 börjat sända sin sommarserie om den så kallade hyperkapitalismen i repris. De stressande tonerna av Flight of the bumblebee signalerar att Björn Elmbrandts missuppfattningar om vad kapitalism är och hur ekonomi fungerar åter ska basuneras ut genom våra radioapparater. Detta bisarra inslag kanalens programflora är ett av public service radions absoluta lågvattenmärken, och reprisen borde stoppas snarast.
 
Av allt att döma är det Elmbrandt själv som har hittat på begreppet hyperkapitalism. Fenomenet sägs stå för en uppskruvad jakt på höjda aktiekurser, men beskrivs stundom även som ett allmänt tillstånd av stress och nervositet. En definition som dock inte förekommer i programmet är den som återfinns i ordboken: Kapitalismen är helt enkelt ett ekonomiskt system som karakteriseras av privat ägande och marknadsmekanismer, varken mer eller mindre.
 
Om programmet höll sig till fakta om vad kapitalism är och inte är, skulle det knappast blivit någon serie. I programserien associeras kapitalismen endast till problem, även när dessa problem inte har det minsta med kapitalism att göra. Det är minst sagt upprörande att licensfinansierade program får se ut på detta sätt.
 
I programmet kritiseras företag för att de väljer att lägga fabriker där de kan få mest subventioner från staten. Självklart är detta ett problem - men är kapitalismen verkligen den rätta syndabocken? Självklart inte - statliga näringslivssubventioner är ju snarast motsatsen till kapitalism! I P1 ges kapitalismen helt felaktigt skulden för att klåfingriga politiker delar ut miljardsubventioner till fabriksetableringar.
 
Den rimliga slutsatsen av det problem serien tar upp, är faktiskt att Sverige behöver mer kapitalism - inte mindre!
 
Ett annat återkommande tema i serien är att hyperkapitalismen inte är tillräckligt långsiktig. Även på denna punkt lyckas programmakarna säga emot sig själva. Ena stunden kritiseras marknaden för att bara bry sig om kortsiktiga vinster. I nästa ögonblick kritiseras marknadsaktörerna för den orimliga värderingen av IT-aktier - en värdering som endast kan motiveras genom att räkna hem just långsiktiga framtida vinstmöjligheter.
 
Den kanske mest obehagliga kullerbytta som slås i programmet består i att programledarna ständigt sätter likhetstecken mellan kortsiktiga svenska sysselsättningsintressen och långsiktiga samhällsintressen. Företag som rationaliserar och lägger ned fabriker kritiseras - trots att rationaliseringar i regel har just långsiktiga motiv. Försummas rationaliseringar på kort sikt riskeras i förlängningen hela företagets framtid. Inte heller detta framkommer i programmet.
 
När det i programserien talas om bristande långsiktighet, är det ofta bristande hänsynstagande till Sverige som nation som åsyftas. Programmet underblåser därmed faktiskt rent nationalistiska åsikter. Fabriker som flyttar utomlands är ett samhällsproblem endast för den som tycker att arbetslöshet är mer acceptabelt så länge det drabbar andra än svenskar. Liknande nationalistiska värderingar finns när programmet diskuterar ökat utländskt ägande - en trend som är problematisk bara för den som tror att utländska ägare efterfrågar sämre ting än svenskar.
 
Visst kan det vara intressant att diskutera huruvida företagsledare bara ska se till företagets bästa eller även ta hänsyn till sysselsättningen i den svenska glesbygden. Detta är dock en fråga om företagsetik, och den har ganska litet med kapitalismen att beskaffa. Trots detta är det givetvis just kapitalismen som blir boven när P1 kritiserar företagens bristande nationalpatriotism.
 
En berättigad fråga är såklart varför P1 sänder program av den här typen. Om Björn Elmbrandt eller någon annan av P1s journalister vill misskreditera kapitalismen och argumentera för ett annat ekonomiskt system, står det självklart honom eller henne fritt att göra så, med alla demokratins medel. Men till dessa medel hör inte smygpropaganda i public service radions samhällskanal. Enstaka misstag kan möjligen förlåtas - men de förtjänar definitivt inte att gå i repris!
fredag
nov222013

Hemlösa har rätt till existensminimum (Skatter & Välfärd #3 1999)

Existensminimum åt hemlösa (Ur Skatter & Välfärd 3 1999)
 
"Är hemlösa ett bevis på en havererad socialpolitik?" frågar Niclas Nilsson i Skatter & Välfärd 1-99. Frågan kan tyckas retorisk, men svaret som antyds i Nilssons artikel är faktiskt nej; den som inte uppfyller kraven för att få socialbidrag, ska heller inget bidrag ha. Är detta rimligt?
 
För att besvara den frågan måste vi först veta hur dagens socialbidragssystem fungerar, både i teorin och i praktiken. I kraven för att överhuvudtaget kunna få stöd ingår bland annat att vara arbetssökande och skyldighet att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Givet att detta krav uppfylls kan den sökande få 2884 kronor att disponera efter eget huvud. Utöver denna norm, kan bidragstagaren få ytterligare stöd under förutsättning att pengarna används i enlighet med socialtjänstlagens paragrafer. Nilsson visar hur hyra, SL-kort och el med mera medför att en ensamtående i Stockholm kan få en bra bit över 7000 kronor i socialbidrag varje månad (men det är alltså fortfarande bara 2884 kronor som kan disponeras fritt).
 
Antag nu att socialbidragstagaren blir erbjuden ett jobb, men tackar nej. Då ska i teorin bidraget dras in. I praktiken kan socialbidragstagaren emellertid spekulera i handläggarens godtycke, för godtycke är tyvärr vad det handlar om i dessa situationer. Sannolikt dras bidraget in en månad eller två, men lika sannolikt kommer bidraget tillbaks när vår arbetsovilliga exempelperson dyker upp på socialkontoret tio kilo magrare.
 
För den som vet hur myndigheter ska tacklas är det således fullt möjligt att inhysta tillräckligt med bidrag för att slippa svälta. Detta förutsätter dock att den bidragstörstande är beredd att åtminstone låtsas anpassa sig efter systemets alla regler och krav; svara på platsannonser, "misslyckas" vid anställningsintervjuer, gå kurser trots att de upplevs som meningslösa o s v. Det finns således ett slags de facto-existensminimum som bygger på att man till viss del anpassar sig till regelverket. Villkoret för att få socialbidrag är helt enkelt att man inte vill ha det! Den som erkänner att hon föredrar socialbidrag framför exempelvis en konstruerad arbetsmarknadspolitisk åtgärd, ska i princip inte ha något bidrag enligt gällande regler.
 
Det finns nu två huvudalternativ för den som vill lösa problemen med det svenska socialbidraget. Jag väljer att kalla dessa alternativ regelalternativet och incitamentsalternativet. Regelalternativet innebär att vi ytterligare skärper reglerna för att få bidrag, och att vi lägger ner ännu mer resurser på att göra en individuell prövning i syfte att förhindra att folk låtsas vara arbetssökande trots att de inte är det. Enligt detta alternativ ska man vara hårdare mot den som tackar nej till ett erbjudande om jobb; socialbidraget bör dras in ovillkorligen och omedelbart.
 
Incitamentsalternativet, som också med visst fog kan kallas det liberala alternativet, innebär att vi ger bidragstagaren ekonomiska incitament att öka sin självförsörjning. Några sådana incitament finns inte i dagens system; en socialbidragstagare som genom exempelvis ett tillfälligt arbete tjänar tusen kronor i månaden, får sitt bidrag minskat med exakt lika mycket.
 
Den principiella skillnaden mellan de två alternativen illustreras i figuren.
 
[den figuren orkar jag inte webifiera just nu. Ladda hem wordfilen istället!) 
  
Hela det platta segmentet i det vänstra diagrammet motsvarar en situation där bidragstagaren möter 100 procentsmarginaleffekt och således sitter fast i en fattigdomsfälla. En följd av systemets konstruktion är att ju mer bidrag någon får, desto längre är det platta segmentet och desto svårare är det således att ta sig ur bidragsberoendet.
 
Jag har valt att kalla punkten A i det högra diagrammet för existensminimum. Som synes ligger denna punkt en bit under dagens socialbidragsnivå. Detta kan förvisso motiveras av att ett existensminimum rimligen måste ligga en bit under vad studerande eller låginkomsttagare har att leva på. Huvudargumentet är dock att ett existensminimum på kanske 4 000 att disponera fritt utan krav på att uppfylla vissa kriterier, ur ett individperspektiv kan vara ekvivalent eller till och med att föredra framför 7 000 som till huvuddelen är låsta till viss konsumtion och som är villkorade enligt arbetskraven. Den lägre grundnivån skapar ett ekonomiskt utrymme för att trappa av bidraget i en takt som inte skapar de fattigdomsfällor som finns i dagens socialbidrag.
 
I regelalternativet (eller om man så vill, det paternalistiska alternativet) har individen inget ekonomiskt utbyte av att arbeta, men styrs ändå mot arbete genom de regler och krav som byråkratin förmedlar till honom. I incitamentsalternativet styrs individen mot arbete av det enkla faktum att hon får mer pengar att röra sig med om hon på något sätt bidrar till sin egen försörjning. Detta alternativ har de uppenbara fördelarna att kräva mindre rotande i människors privatliv och kräver därmed mindre byråkrati för den individuella behovsprövningen, samtidigt som avsaknaden av fattigdomsfällor torde göra det enklare att bryta fattigdom och bidragsberoende.
 
Låt mig avslutningsvis återgå till frågan om uteliggare. Jag är ingen förespråkare av en frikostig medborgarlön. Däremot anser jag att rätten till liv omfattar alla människor, alldeles oavsett deras inställning till att "arbeta och göra rätt för sig" som det brukar heta. Således bör exempelvis uteliggare ha rätt till ett existensminimum som garanterar deras överlevnad - om än icke deras vällevnad. Denna rättighet gäller alldeles oavsett om de är aktivt arbetssökande eller ej.
 
Andreas Bergh

Existensminimum åt hemlösa
(Ur Skatter & Välfärd 3 1999)

fredag
nov222013

Reformera socialbidraget (Bergh & Ullenhag, UNT, juli 1999)

Statens signal - sommarjobba inte!
(UNTs fantasifulla rubrik: Dags reformera socialbidraget)
Väldigt få unga som glädjer sig åt att sommarlovet har börjat har de kontakter som krävs för att få ett sommarjobb. Många kan dock trösta sig med att de ändå inte hade fått behålla den lön som ett eventuellt sommarjobb hade givit. Om en kille eller tjej vars familj får socialbidrag mot förmodan får ett jobb så kommer han eller hon nämligen tjäna mindre pengar än jobbarkompisen från en höginkomsttagarfamilj. Familjens socialbidrag räknas av med den inkomst som den 17-årige sommarjobbaren får. Han eller hon lär sig alltså att det inte är någon idé att jobba därför att det enda resultatet är att hans familj får mindre socialbidrag. Är det då konstigt att många av dessa unga känner sig helt fast i utanförskapets fängelse?
 
Alla är eniga om att det viktigaste för att bryta det utanförskap som drabbat många, främst invandrare, är att människor kommer in på arbetsmarknaden. Ändå försvårar socialbidragets konstruktion möjligheterna att få in en fot på en arbetsplats. I och med att socialbidraget minskas med varje krona som den socialbidragsberoende eller någon i hennes familj tjänar lönar det sig inte att ta ett vikariat några timmar eller att deltidsarbeta. Samhällets yttersta skyddsnät bidrar alltså till att förstärka utanförskapet.
 
Det ska löna sig att arbeta är en gammal liberal slogan. När den används handlar det för det mesta om vikten av att sänka marginalskatten så att alla får minst hälften kvar efter en helgs övertidsarbete. Men de grövsta marginaleffekterna drabbar inte de som tjänar mest. De drabbar dem som tjänar minst. Socialbidragen måste förändras så att det lönar sig även för den sämst ställde att skaffa sig ett jobb. Det är orimligt att behålla ett system där en 17-åring med arbetslösa föräldrar inte kan påverka sin situation genom eget arbete. Den som behöver socialbidrag måste vara aktivt arbetssökande. Det kan låta självklart, men vad ska vi göra med dem som inte kan söka jobb, exempelvis många bostadslösa? Strikt sett ska den bostadslöse som inte söker jobb förvägras samhällets stöd. Vill vi ha ett sådant samhälle? Det är inte så där alldeles lätt för en person att få ett jobb om han eller hon saknar såväl bostad som telefon.
 
Fattighussverige kännetecknades av att den hjälpsökande fick stå med mössan i hand, bocka och tacksamt ta emot den hjälp som gavs. Så fungerar också socialbidraget i de flesta kommuner. Det stöd som ges är öronmärkt bland annat till glasögon, hyra, eller medlemsavgift i facket. Effekten blir att socialbidragstagare inte vinner på att minska dessa utgifter; det enda som händer är att socialbidraget minskar lika mycket. Bidragstagarens rätt att slippa samhällets rotande sätts helt åt sidan. Mycket liten tilltro sätts till den enskildes egen förmåga att avgöra hur bidraget ska användas.
 
Vid sidan av de vansinnigheter som ovan beskrivits bör det poängteras att kostnaderna för socialbidraget har fördubblats under 90-talet. Det är i våra ögon uppenbart att socialbidragen havererat som system.
 
Socialbidragssystemet bör därför skrotas och ett nytt yttersta skyddsnät skapas. Vårt alternativ är ett statligt garanterat existensminimum till alla som inte klarar att försörja sig på annat sätt. Systemet ska vara statligt finansierat då dagens socialbidrag håller på att tränga ut kommunernas kärnverksamheter och då det är naturligt att den nivå som beslutar om utgifter också ska stå för finansieringen. Principen om hälften kvar måste gälla – stödet ska maximalt minskas med 50 % mot de inkomster som den stödberoende skaffar sig.
 
Ett statligt garanterat existensminimum skulle uppmuntra människors kreativitet och vilja att arbeta. Systemet skulle också visa tilltro till dem som har behov av stöd i stället för att som dagens socialbidragssystem bygga på misstro mot den enskildes förmåga. Det sägs att liberalismen segrat i Sverige. Liberalismens grund är att människor ska ha verklig frihet att själva styra sina liv. Att de som har det ekonomiskt tuffast i Sverige, socialbidragstagarna, inte kan påverka sina liv genom att ta ett deltidsjobb är tyvärr ett av många exempel på att det är en myt att Sverige är liberalt.
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot LUF
fredag
nov222013

Marknaden och andra "syndabockar" (moderata Nyhetsgruppen, juli 1999)

"Vi sätter människan före marknaden" var budskapet på socialdemokraternas affischer i EU-valrörelsen. I Riksdagens talarstol talar miljöpartister om att släppa det "trista mantrat" om ekonomisk tillväxt. På insändarsidor i hela landet drivs idén om arbetsdelning som en lösning på arbetslösheten. Det tycks som om allt fler i Sverige håller på att förlora tron på att ekonomisk utveckling kan leda till att alla får det bättre. Pessimismen breder ut sig.
 
Arbetslöshet, vårdköer och urholkad levnadsstandard är tydliga tecken på svenska politiska misslyckanden under lång tid. Tyvärr är många politiker för fega för att ta sitt ansvar. Därför har ett antal syndabockar oförtjänt fått bära skulden för de misstag som svenska politiker begått. Några av dessa syndabockar är marknaden, globaliseringen eller "ekonomismen". I stället för att ta ansvar för fattade beslut är en enkel utväg att hitta en anonym skurk att skylla på.
 
Det är minst sagt problematiskt att politiker ständigt flyr sitt ansvar och skyller ifrån sig på abstrakta substantiv. Men det största problemet är att bortförklaringarna bara förvärrar problemen. Det är inte "ekonomismen" som orsakat krisen i sjukvården. Det är inte globaliseringens fel att Sverige drabbats av arbetslöshet. Det är inte marknadens fel att svenskars levnadsstandard släpar efter.
 
Konsekvensen av att skylla problemen på de syndabockar som nämnts, skulle vara att politiken präglas av fler regleringar och slutenhet mot omvärlden. Dessutom skulle ekonomisk tillväxt inte vara någon viktig målsättning. En sådan politik skulle vara katastrofal för Sverige.
 
Globalisering och frihandel innebär att länder kan koncentrera sig på att göra sådant de är riktigt bra på, och sedan handla med varandra på ett sätt som alla vinner på. Denna enkla sanning har svenska politiker aldrig lyckats förmedla på ett trovärdigt sätt. När svensk industri mött konkurrens från omvärlden, har strategin varit att med devalveringar, subventioner och regionalstöd hålla krisbranscher under armarna. Strategin har aldrig fungerat; skattemiljarder har slösats bort, kronan har tappat i värde och jobben har försvunnit.
 
Många oroas över att svenska nyutexaminerade civilingenjörer flyttar utomlands i ökad utsträckning. Vi tror snarare att det är utmärkt att människor rör sig över gränser och upplever andra verkligheter än den svenska. Däremot ligger det i allas intresse att Sverige som land klarar av att locka hit ungefär lika många som flyttar härifrån. Annars hotas grunden för den svenska välfärden. Regeringens lösning har hittills varit att fundera över om utländska experter ska få lägre skatt och förmånligare villkor än övriga som arbetar i landet. Det positiva med detta förslag är att det visar på en sjukdomsinsikt. Vad som är värre är att regeringen, som vanligt, med särlösningar försöker lappa och laga på ett system som inte fungerar. Vad som måste till är i stället en generell sänkning av skattetrycket.
 
Vårt alternativ är motsatsen till vad som misslyckats de senaste 25 åren i Sverige. Ett gott företagsklimat, en flexibel arbetsmarknad, goda möjligheter för vidareutbildning och ett lönebildningssystem som ger signaler till arbetskraften om var efterfrågan är störst är några exempel på vad som måste prägla politiken i framtiden. Sverige behöver rejäla doser optimism och framtidstro. Vi gillar marknaden, därför att den ger människor möjlighet att själva styra vad som ska köpas och säljas.
Globaliseringen och de utökade kontakterna mellan människor från olika länder är något spännande. Tillväxt är förutsättningen för att vi ska kunna ha en välfärd som ger alla människor verklig frihet att styra sina liv. Budskapet om att marknaden ska sättas före människan eller den allmänna klagovisan om tillväxtens elände är ett exempel på att ledarskapet i Sverige brister. Det är tid för svenska politiker att ta ansvar för fattade beslut och börja formulera lite visioner om framtiden.
 
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot i (LUF)