Desinformation om det nya, nostalgiskt om det gamla (Bergh & Kruse, Sydsvenskan, 000521)

Den senaste tiden har det nya pensionssystemet åter debatterats livligt. Det är bra eftersom pensionerna utgör välfärdsstatens största utgiftspost och har stor betydelse för människors ekonomi. Debatter som rör utbetalningar om hundratals miljarder kronor årligen måste självfallet bygga på sakliga och korrekta argument. Så är tyvärr inte fallet i Sven Lindqvists artikel i Sydsvenskan den 14 maj.

Lindqvist skjuter vilt mot snart sagt varenda detalj i det nya systemet. Förutom att Lindqvist tror sig veta att pensionerna i allmänhet kommer att bli för låga, påstår han att det nya systemet missgynnar kvinnor, konstnärer, forskare, äventyrare, högutbildade och företagare. Boven i dramat är enligt Lindqvist främst att det nya systemets pensioner beror på hela livsinkomsten. Som alternativ anförs ett nostalgiskt försvar för ATP-systemets så kallade 15/30 års regler.

Men låt oss börja från början: Det nya pensionssystemet är ett avgiftsbestämt system, där en fast procentsats (18,5%) av alla inkomster från och med 16 års ålder sätts av till pensioner. Huvudparten av dessa går in i ett fördelningssystem, där pensionsrätterna växer med samma takt som lönerna i ekonomin. Detta ger den  så kallade inkomstpensionen. En mindre del (2,5%) fonderas och växer med avkastningen på kapitalmarknaden. Detta ger den så kallade premiepensionen.

Redan här märks en tydlig skillnad gentemot det gamla systemet: Även små inkomster – exempelvis ungdomars sommarjobb – ger numera pensionsrätt. I ATP räknades inte årsinkomster som understeg ett basbelopp.

Vid låg tillväxt - och/eller låg ränta - kommer naturligtvis avsättningarna till pensionen att växa långsamt och ge lägre pension än om ekonomin utvecklas väl. Detta är ganska självklart och de flesta inser att så måste det vara. Det gamla systemet försökte bryta mot denna "ekonomiska grundlag". När priserna steg skulle pensionerna öka – oavsett om inkomsterna som skulle betala pensionerna ökade eller ej. En sådan värdesäkringsmetod innebär att vid låg tillväxt gynnas pensionärerna på de yrkesverksamma bekostnad, och vid hög tillväxt sackar pensionärernas standard efter relativt de yrkesverksamma. I det nya systemet delar alla frukterna av goda år och bördor av dåliga år. 

  

En annan tokighet i Lindqvists artikel är hans nostalgiska beskrivning av det gamla systemets 15/30 årsregler, som enligt L. gynnade kvinnor. Det är inte korrekt. Reglerna – som sade att under förutsättning att man arbetat i 30 år baseras pensionen på de 15 bästa åren – har ganska komplicerade effekter. Studier visar att de som kom sämst ut i det gamla systemet var lågkvalificerade kvinnor i låglöneyrken. Starkt gynnade var däremot kvinnor i högre tjänstemannayrken.

Människor som arbetat länge med flack löneutveckling missgynnades, medan personer med relativt kort tid på arbetsmarknaden i karriäryrken med kraftiga löneökningar gynnades. Effekten blev exempelvis att sjukvårdsbiträden och kassabiträden tvingades betala för den högavlönade akademikerns pension. Om Lindqvist känner till de faktiska effekterna av 15/30 års reglerna, är det snart sagt obegripligt hur han kan försvara det gamla systemet med rättviseargument.

I sin kritik av livinkomstprincipen ”glömmer” Lindqvist att nämna att det nya systemet förutom att alla arbetsinkomster ger pensionsrätt, dessutom ger pensionsrätt för annat än marknadsarbete. Här finns garantipensionen, som fyller ut för den som inte har någon eller endast en låg egen pension. Här finns pensionsrätt för förtidspension, sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning, vårdbidrag för handikappade barn och andra socialförsäkringsförmåner. Här finns också extra pensionsrätt för barn, för plikttjänst och för studier.

Självfallet kostar dessa förmåner, inte minst då de vid övergången från det gamla till det nya systemet i vissa fall beräknas retroaktivt. Det är dessa förmåner som föranleder en överflyttning av AP-fondmedel till statsbudgeten. I en hederlig framställning borde L. ha talat om hur han vill finansiera dessa extra förmåner om han inte anser att AP-fonderna ska användas till detta.

Samma sak gäller kritiken av att längre förväntad livslängd delvis kommer att sänka den årliga pensionen. Om man inte anser att detta är rimligt, bör man tala om vem som då ska betala för detta. Menar Lindqvist att en krympande andel i yrkesverksam ålder helt och hållet ska stå för dessa kostnader genom att tvingas betala in mer till systemet? I det nya systemet delas kostnaden för ökad livslängd mellan generationerna: Pensionärerna står för den ökade livslängd som är känd vid pensioneringstidpunkten. Förlängning av livslängd som inträffar efter pensioneringen bärs emellertid av de yrkesverksamma.

Lindqvist ömmar också väldigt för kvinnor som vårdar sina män och som han anser missgynnas av det nya systemet. Men faktum är att det gemensamma delningstalet innebär generella överföringar från män till kvinnor motsvarande 10 till 13 procent av deras pension.  Dessutom finns en möjlighet att dela rätten till premiepension mellan makar. Om Lindqvist anser att kvinnor ska kompenseras mer än så måste han berätta hur det ska betalas.

Det kanske tråkigaste i Lindqvists artikel är att han antyder att det nya systemet smugits igenom, och att ”hemliga beslut” sänker människors pension. I själva verket har pensionssystemet debatterats och formats successivt under ett helt decennium, under vilket upprepade remissrundor, mediadebatter och riksdagsval har ägt rum. Som forskare i nationalekonomi hade vi gärna sett en annorlunda utformning på vissa punkter. En demokratisk process innebär dock att kompromisser måste accepteras. Kanske är det tack vare den svenska modellen med samförståndslösningar som Sverige har lyckats genomföra en nödvändig pensionsreform med god framförhållning. Detta innebär en stor fördel jämfört med länder med liknande demografiska problem.

Det ofrånkomliga faktum som Lindqvist undviker är att allt fler blir allt äldre och ställer allt högre krav på god levnadsstandard även som gammal - samtidigt som andelen i yrkesverksam ålder krymper. Varken ATP eller det reformerade ATP system som Lindqvist hänvisar till skulle ha klarat denna situation. Det är bara populistiskt att kritisera det nya systemet utan att visa på ett ekonomiskt realistiskt alternativ. 

 

Andreas Bergh, doktorand vid nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet 

Agneta Kruse, universitetslektor och forskare vid samma institution