Hyperkapitalismen i P1 (Nerikes Allehanda, sept 1999)

(Publicerad i något nedkortad version) 

 

Artikeln bygger på rapporten "Elmbrandt, hyperradion och kapitalismen" utgiven av Näringslivets mediainstitut (numera nedlagt)

I dagarna har P1 börjat sända sin sommarserie om den så kallade hyperkapitalismen i repris. De stressande tonerna av Flight of the bumblebee signalerar att Björn Elmbrandts missuppfattningar om vad kapitalism är och hur ekonomi fungerar åter ska basuneras ut genom våra radioapparater. Detta bisarra inslag kanalens programflora är ett av public service radions absoluta lågvattenmärken, och reprisen borde stoppas snarast.

 

Av allt att döma är det Elmbrandt själv som har hittat på begreppet hyperkapitalism. Fenomenet sägs stå för en uppskruvad jakt på höjda aktiekurser, men beskrivs stundom även som ett allmänt tillstånd av stress och nervositet. En definition som dock inte förekommer i programmet är den som återfinns i ordboken: Kapitalismen är helt enkelt ett ekonomiskt system som karakteriseras av privat ägande och marknadsmekanismer, varken mer eller mindre.

 

Om programmet höll sig till fakta om vad kapitalism är och inte är, skulle det knappast blivit någon serie. I programserien associeras kapitalismen endast till problem, även när dessa problem inte har det minsta med kapitalism att göra. Det är minst sagt upprörande att licensfinansierade program får se ut på detta sätt.

 

I programmet kritiseras företag för att de väljer att lägga fabriker där de kan få mest subventioner från staten. Självklart är detta ett problem - men är kapitalismen verkligen den rätta syndabocken? Självklart inte - statliga näringslivssubventioner är ju snarast motsatsen till kapitalism! I P1 ges kapitalismen helt felaktigt skulden för att klåfingriga politiker delar ut miljardsubventioner till fabriksetableringar.

 

Den rimliga slutsatsen av det problem serien tar upp, är faktiskt att Sverige behöver mer kapitalism - inte mindre!

 

Ett annat återkommande tema i serien är att hyperkapitalismen inte är tillräckligt långsiktig. Även på denna punkt lyckas programmakarna säga emot sig själva. Ena stunden kritiseras marknaden för att bara bry sig om kortsiktiga vinster. I nästa ögonblick kritiseras marknadsaktörerna för den orimliga värderingen av IT-aktier - en värdering som endast kan motiveras genom att räkna hem just långsiktiga framtida vinstmöjligheter.

 

Den kanske mest obehagliga kullerbytta som slås i programmet består i att programledarna ständigt sätter likhetstecken mellan kortsiktiga svenska sysselsättningsintressen och långsiktiga samhällsintressen. Företag som rationaliserar och lägger ned fabriker kritiseras - trots att rationaliseringar i regel har just långsiktiga motiv. Försummas rationaliseringar på kort sikt riskeras i förlängningen hela företagets framtid. Inte heller detta framkommer i programmet.

 

När det i programserien talas om bristande långsiktighet, är det ofta bristande hänsynstagande till Sverige som nation som åsyftas. Programmet underblåser därmed faktiskt rent nationalistiska åsikter. Fabriker som flyttar utomlands är ett samhällsproblem endast för den som tycker att arbetslöshet är mer acceptabelt så länge det drabbar andra än svenskar. Liknande nationalistiska värderingar finns när programmet diskuterar ökat utländskt ägande - en trend som är problematisk bara för den som tror att utländska ägare efterfrågar sämre ting än svenskar.

 

Visst kan det vara intressant att diskutera huruvida företagsledare bara ska se till företagets bästa eller även ta hänsyn till sysselsättningen i den svenska glesbygden. Detta är dock en fråga om företagsetik, och den har ganska litet med kapitalismen att beskaffa. Trots detta är det givetvis just kapitalismen som blir boven när P1 kritiserar företagens bristande nationalpatriotism.

 

En berättigad fråga är såklart varför P1 sänder program av den här typen. Om Björn Elmbrandt eller någon annan av P1s journalister vill misskreditera kapitalismen och argumentera för ett annat ekonomiskt system, står det självklart honom eller henne fritt att göra så, med alla demokratins medel. Men till dessa medel hör inte smygpropaganda i public service radions samhällskanal. Enstaka misstag kan möjligen förlåtas - men de förtjänar definitivt inte att gå i repris!