Google Scholar
« Hyperkapitalismen i P1 (Nerikes Allehanda, sept 1999) | Main | Reformera socialbidraget (Bergh & Ullenhag, UNT, juli 1999) »
fredag
nov222013

Hemlösa har rätt till existensminimum (Skatter & Välfärd #3 1999)

Existensminimum åt hemlösa (Ur Skatter & Välfärd 3 1999)
 
"Är hemlösa ett bevis på en havererad socialpolitik?" frågar Niclas Nilsson i Skatter & Välfärd 1-99. Frågan kan tyckas retorisk, men svaret som antyds i Nilssons artikel är faktiskt nej; den som inte uppfyller kraven för att få socialbidrag, ska heller inget bidrag ha. Är detta rimligt?
 
För att besvara den frågan måste vi först veta hur dagens socialbidragssystem fungerar, både i teorin och i praktiken. I kraven för att överhuvudtaget kunna få stöd ingår bland annat att vara arbetssökande och skyldighet att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Givet att detta krav uppfylls kan den sökande få 2884 kronor att disponera efter eget huvud. Utöver denna norm, kan bidragstagaren få ytterligare stöd under förutsättning att pengarna används i enlighet med socialtjänstlagens paragrafer. Nilsson visar hur hyra, SL-kort och el med mera medför att en ensamtående i Stockholm kan få en bra bit över 7000 kronor i socialbidrag varje månad (men det är alltså fortfarande bara 2884 kronor som kan disponeras fritt).
 
Antag nu att socialbidragstagaren blir erbjuden ett jobb, men tackar nej. Då ska i teorin bidraget dras in. I praktiken kan socialbidragstagaren emellertid spekulera i handläggarens godtycke, för godtycke är tyvärr vad det handlar om i dessa situationer. Sannolikt dras bidraget in en månad eller två, men lika sannolikt kommer bidraget tillbaks när vår arbetsovilliga exempelperson dyker upp på socialkontoret tio kilo magrare.
 
För den som vet hur myndigheter ska tacklas är det således fullt möjligt att inhysta tillräckligt med bidrag för att slippa svälta. Detta förutsätter dock att den bidragstörstande är beredd att åtminstone låtsas anpassa sig efter systemets alla regler och krav; svara på platsannonser, "misslyckas" vid anställningsintervjuer, gå kurser trots att de upplevs som meningslösa o s v. Det finns således ett slags de facto-existensminimum som bygger på att man till viss del anpassar sig till regelverket. Villkoret för att få socialbidrag är helt enkelt att man inte vill ha det! Den som erkänner att hon föredrar socialbidrag framför exempelvis en konstruerad arbetsmarknadspolitisk åtgärd, ska i princip inte ha något bidrag enligt gällande regler.
 
Det finns nu två huvudalternativ för den som vill lösa problemen med det svenska socialbidraget. Jag väljer att kalla dessa alternativ regelalternativet och incitamentsalternativet. Regelalternativet innebär att vi ytterligare skärper reglerna för att få bidrag, och att vi lägger ner ännu mer resurser på att göra en individuell prövning i syfte att förhindra att folk låtsas vara arbetssökande trots att de inte är det. Enligt detta alternativ ska man vara hårdare mot den som tackar nej till ett erbjudande om jobb; socialbidraget bör dras in ovillkorligen och omedelbart.
 
Incitamentsalternativet, som också med visst fog kan kallas det liberala alternativet, innebär att vi ger bidragstagaren ekonomiska incitament att öka sin självförsörjning. Några sådana incitament finns inte i dagens system; en socialbidragstagare som genom exempelvis ett tillfälligt arbete tjänar tusen kronor i månaden, får sitt bidrag minskat med exakt lika mycket.
 
Den principiella skillnaden mellan de två alternativen illustreras i figuren.
 
[den figuren orkar jag inte webifiera just nu. Ladda hem wordfilen istället!) 
  
Hela det platta segmentet i det vänstra diagrammet motsvarar en situation där bidragstagaren möter 100 procentsmarginaleffekt och således sitter fast i en fattigdomsfälla. En följd av systemets konstruktion är att ju mer bidrag någon får, desto längre är det platta segmentet och desto svårare är det således att ta sig ur bidragsberoendet.
 
Jag har valt att kalla punkten A i det högra diagrammet för existensminimum. Som synes ligger denna punkt en bit under dagens socialbidragsnivå. Detta kan förvisso motiveras av att ett existensminimum rimligen måste ligga en bit under vad studerande eller låginkomsttagare har att leva på. Huvudargumentet är dock att ett existensminimum på kanske 4 000 att disponera fritt utan krav på att uppfylla vissa kriterier, ur ett individperspektiv kan vara ekvivalent eller till och med att föredra framför 7 000 som till huvuddelen är låsta till viss konsumtion och som är villkorade enligt arbetskraven. Den lägre grundnivån skapar ett ekonomiskt utrymme för att trappa av bidraget i en takt som inte skapar de fattigdomsfällor som finns i dagens socialbidrag.
 
I regelalternativet (eller om man så vill, det paternalistiska alternativet) har individen inget ekonomiskt utbyte av att arbeta, men styrs ändå mot arbete genom de regler och krav som byråkratin förmedlar till honom. I incitamentsalternativet styrs individen mot arbete av det enkla faktum att hon får mer pengar att röra sig med om hon på något sätt bidrar till sin egen försörjning. Detta alternativ har de uppenbara fördelarna att kräva mindre rotande i människors privatliv och kräver därmed mindre byråkrati för den individuella behovsprövningen, samtidigt som avsaknaden av fattigdomsfällor torde göra det enklare att bryta fattigdom och bidragsberoende.
 
Låt mig avslutningsvis återgå till frågan om uteliggare. Jag är ingen förespråkare av en frikostig medborgarlön. Däremot anser jag att rätten till liv omfattar alla människor, alldeles oavsett deras inställning till att "arbeta och göra rätt för sig" som det brukar heta. Således bör exempelvis uteliggare ha rätt till ett existensminimum som garanterar deras överlevnad - om än icke deras vällevnad. Denna rättighet gäller alldeles oavsett om de är aktivt arbetssökande eller ej.
 
Andreas Bergh

Existensminimum åt hemlösa
(Ur Skatter & Välfärd 3 1999)