Google Scholar
« Hemlösa har rätt till existensminimum (Skatter & Välfärd #3 1999) | Main | Marknaden och andra "syndabockar" (moderata Nyhetsgruppen, juli 1999) »
fredag
nov222013

Reformera socialbidraget (Bergh & Ullenhag, UNT, juli 1999)

Statens signal - sommarjobba inte!
(UNTs fantasifulla rubrik: Dags reformera socialbidraget)
Väldigt få unga som glädjer sig åt att sommarlovet har börjat har de kontakter som krävs för att få ett sommarjobb. Många kan dock trösta sig med att de ändå inte hade fått behålla den lön som ett eventuellt sommarjobb hade givit. Om en kille eller tjej vars familj får socialbidrag mot förmodan får ett jobb så kommer han eller hon nämligen tjäna mindre pengar än jobbarkompisen från en höginkomsttagarfamilj. Familjens socialbidrag räknas av med den inkomst som den 17-årige sommarjobbaren får. Han eller hon lär sig alltså att det inte är någon idé att jobba därför att det enda resultatet är att hans familj får mindre socialbidrag. Är det då konstigt att många av dessa unga känner sig helt fast i utanförskapets fängelse?
 
Alla är eniga om att det viktigaste för att bryta det utanförskap som drabbat många, främst invandrare, är att människor kommer in på arbetsmarknaden. Ändå försvårar socialbidragets konstruktion möjligheterna att få in en fot på en arbetsplats. I och med att socialbidraget minskas med varje krona som den socialbidragsberoende eller någon i hennes familj tjänar lönar det sig inte att ta ett vikariat några timmar eller att deltidsarbeta. Samhällets yttersta skyddsnät bidrar alltså till att förstärka utanförskapet.
 
Det ska löna sig att arbeta är en gammal liberal slogan. När den används handlar det för det mesta om vikten av att sänka marginalskatten så att alla får minst hälften kvar efter en helgs övertidsarbete. Men de grövsta marginaleffekterna drabbar inte de som tjänar mest. De drabbar dem som tjänar minst. Socialbidragen måste förändras så att det lönar sig även för den sämst ställde att skaffa sig ett jobb. Det är orimligt att behålla ett system där en 17-åring med arbetslösa föräldrar inte kan påverka sin situation genom eget arbete. Den som behöver socialbidrag måste vara aktivt arbetssökande. Det kan låta självklart, men vad ska vi göra med dem som inte kan söka jobb, exempelvis många bostadslösa? Strikt sett ska den bostadslöse som inte söker jobb förvägras samhällets stöd. Vill vi ha ett sådant samhälle? Det är inte så där alldeles lätt för en person att få ett jobb om han eller hon saknar såväl bostad som telefon.
 
Fattighussverige kännetecknades av att den hjälpsökande fick stå med mössan i hand, bocka och tacksamt ta emot den hjälp som gavs. Så fungerar också socialbidraget i de flesta kommuner. Det stöd som ges är öronmärkt bland annat till glasögon, hyra, eller medlemsavgift i facket. Effekten blir att socialbidragstagare inte vinner på att minska dessa utgifter; det enda som händer är att socialbidraget minskar lika mycket. Bidragstagarens rätt att slippa samhällets rotande sätts helt åt sidan. Mycket liten tilltro sätts till den enskildes egen förmåga att avgöra hur bidraget ska användas.
 
Vid sidan av de vansinnigheter som ovan beskrivits bör det poängteras att kostnaderna för socialbidraget har fördubblats under 90-talet. Det är i våra ögon uppenbart att socialbidragen havererat som system.
 
Socialbidragssystemet bör därför skrotas och ett nytt yttersta skyddsnät skapas. Vårt alternativ är ett statligt garanterat existensminimum till alla som inte klarar att försörja sig på annat sätt. Systemet ska vara statligt finansierat då dagens socialbidrag håller på att tränga ut kommunernas kärnverksamheter och då det är naturligt att den nivå som beslutar om utgifter också ska stå för finansieringen. Principen om hälften kvar måste gälla – stödet ska maximalt minskas med 50 % mot de inkomster som den stödberoende skaffar sig.
 
Ett statligt garanterat existensminimum skulle uppmuntra människors kreativitet och vilja att arbeta. Systemet skulle också visa tilltro till dem som har behov av stöd i stället för att som dagens socialbidragssystem bygga på misstro mot den enskildes förmåga. Det sägs att liberalismen segrat i Sverige. Liberalismens grund är att människor ska ha verklig frihet att själva styra sina liv. Att de som har det ekonomiskt tuffast i Sverige, socialbidragstagarna, inte kan påverka sina liv genom att ta ett deltidsjobb är tyvärr ett av många exempel på att det är en myt att Sverige är liberalt.
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot LUF