Google Scholar
« Reformera socialbidraget (Bergh & Ullenhag, UNT, juli 1999) | Main | Den orättvisa vänsterrättvisan (Bergh & Ullenhag, LNB juli 1999) »
fredag
nov222013

Marknaden och andra "syndabockar" (moderata Nyhetsgruppen, juli 1999)

"Vi sätter människan före marknaden" var budskapet på socialdemokraternas affischer i EU-valrörelsen. I Riksdagens talarstol talar miljöpartister om att släppa det "trista mantrat" om ekonomisk tillväxt. På insändarsidor i hela landet drivs idén om arbetsdelning som en lösning på arbetslösheten. Det tycks som om allt fler i Sverige håller på att förlora tron på att ekonomisk utveckling kan leda till att alla får det bättre. Pessimismen breder ut sig.
 
Arbetslöshet, vårdköer och urholkad levnadsstandard är tydliga tecken på svenska politiska misslyckanden under lång tid. Tyvärr är många politiker för fega för att ta sitt ansvar. Därför har ett antal syndabockar oförtjänt fått bära skulden för de misstag som svenska politiker begått. Några av dessa syndabockar är marknaden, globaliseringen eller "ekonomismen". I stället för att ta ansvar för fattade beslut är en enkel utväg att hitta en anonym skurk att skylla på.
 
Det är minst sagt problematiskt att politiker ständigt flyr sitt ansvar och skyller ifrån sig på abstrakta substantiv. Men det största problemet är att bortförklaringarna bara förvärrar problemen. Det är inte "ekonomismen" som orsakat krisen i sjukvården. Det är inte globaliseringens fel att Sverige drabbats av arbetslöshet. Det är inte marknadens fel att svenskars levnadsstandard släpar efter.
 
Konsekvensen av att skylla problemen på de syndabockar som nämnts, skulle vara att politiken präglas av fler regleringar och slutenhet mot omvärlden. Dessutom skulle ekonomisk tillväxt inte vara någon viktig målsättning. En sådan politik skulle vara katastrofal för Sverige.
 
Globalisering och frihandel innebär att länder kan koncentrera sig på att göra sådant de är riktigt bra på, och sedan handla med varandra på ett sätt som alla vinner på. Denna enkla sanning har svenska politiker aldrig lyckats förmedla på ett trovärdigt sätt. När svensk industri mött konkurrens från omvärlden, har strategin varit att med devalveringar, subventioner och regionalstöd hålla krisbranscher under armarna. Strategin har aldrig fungerat; skattemiljarder har slösats bort, kronan har tappat i värde och jobben har försvunnit.
 
Många oroas över att svenska nyutexaminerade civilingenjörer flyttar utomlands i ökad utsträckning. Vi tror snarare att det är utmärkt att människor rör sig över gränser och upplever andra verkligheter än den svenska. Däremot ligger det i allas intresse att Sverige som land klarar av att locka hit ungefär lika många som flyttar härifrån. Annars hotas grunden för den svenska välfärden. Regeringens lösning har hittills varit att fundera över om utländska experter ska få lägre skatt och förmånligare villkor än övriga som arbetar i landet. Det positiva med detta förslag är att det visar på en sjukdomsinsikt. Vad som är värre är att regeringen, som vanligt, med särlösningar försöker lappa och laga på ett system som inte fungerar. Vad som måste till är i stället en generell sänkning av skattetrycket.
 
Vårt alternativ är motsatsen till vad som misslyckats de senaste 25 åren i Sverige. Ett gott företagsklimat, en flexibel arbetsmarknad, goda möjligheter för vidareutbildning och ett lönebildningssystem som ger signaler till arbetskraften om var efterfrågan är störst är några exempel på vad som måste prägla politiken i framtiden. Sverige behöver rejäla doser optimism och framtidstro. Vi gillar marknaden, därför att den ger människor möjlighet att själva styra vad som ska köpas och säljas.
Globaliseringen och de utökade kontakterna mellan människor från olika länder är något spännande. Tillväxt är förutsättningen för att vi ska kunna ha en välfärd som ger alla människor verklig frihet att styra sina liv. Budskapet om att marknaden ska sättas före människan eller den allmänna klagovisan om tillväxtens elände är ett exempel på att ledarskapet i Sverige brister. Det är tid för svenska politiker att ta ansvar för fattade beslut och börja formulera lite visioner om framtiden.
 
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot i (LUF)